Det var en sådan där stund man vill stoppa in i en burk. En burk som man sedan kan ta fram, borsta bort dammet från och öppna upp när tillvaron känns lite blekare, lite tristare, lite mer i behov av ett skratt med adlig klang. Bloggen som kallas bersa presenterar stolt en uppsättning i en del. Om en adelsman i jakt på inre frid. Om en trio som blev en duo. Om en duo som blev en trio. Och om en trio som försvann. All in the name of urgent needs.
En ödesmättad vind drar in över stranden. Ett stelt skratt försöker bryta igenom tystnaden, men ser sig snart besegrat. Åter tystnad. Plötsligt knastrar det till i högtalaren.
– Carl von Kraemer! Infinn dig vid planen omgående!
Ett sorl tar vid och oroliga blickar letar trevande efter svar. Svaren uteblir. Blickarna övergår i desperation. Någon gråter. Någon svimmar. Någon får nog.
– Ditt adliga avskum! Du betäckare av Sjuhäradsbygden, visa dig!
Luften är spänd som en fiolsträng. På ena sidan står de tre blonda bondbröderna med röda kjolar och arga blickar. Deras läppstift har börjat flagna. På andra sidan står två av medelklassens sorgliga livsfrukter med spända leenden och paranta mustascher. De saknar en medspelare. De saknar en adelsman. Katastrofen är nära.
Då skrider räddningen fram i form av en flink blandras (en moder från från vårt västra grannland och en fader från Svea rike med samma namn som Tage Danielssons givmilda extraarbetande postpojke) med svallande hår. Duon är åter en trio. En kaskad av jubel krossar den obekväma tystnaden. Bataljen kan börja!
Denna sista av gruppspelsmatcher i Hosjö Open 2008 kommer inte minnas för att den bjöd på bländande beachvolleyboll. Inte heller för att den var så dramatisk att den fick publiken att bita på naglarna. Den kommer minnas för det som började sippra ut i dagens ljus strax innan den sista bollen i den ovan nämnda matchen var spelad.
Det är inte vackert, men det är underhållande. En match som står upp för Hosjö Opens ideal. dannemännen har skaffat sig slagläge, då hörs en gäll, darrande stämma.
– Ärade kamrater, förlora icke denna dust! Jag är åter och vill föra oss mot ära och berömmelse.
Han liksom hasar ner mot planen, kinderna är bleka och ögonen rödsprängda. Det går ett sus genom publiken och matchen stannar upp för ett ögonblick.
– Är det en vålnad, hörs någon viska.
– Nej, det är en adelsman, en svagsint adelsman, svarar en äldre herre som rest sig ur sin brassestol.
De bägge mustaschens värnare tittar på varandra, inte med betagenhet som så ofta annars, utan med ambivalens. Sedan tittar de på blandrasen som fallit ner på knä och begravt ansiktet i händerna. Han skakar och utbrister mellan fingrarna.
– Så gör det bara, avvisa mig! Gör det snabbt och bespara mig skammen!
– Icke!, svarar den äldre mustaschprydde mannen och vänder sig mot den numera hoppande adelsmannen vid sidan av planen.
– Du lämnade oss i den svåraste av tider och har därmed bränt dina skepp! Blandrasen förblir med oss.
Återigen går ett sus genom publiken. Matchen återupptas. Ett fåtal minuter senare står den nykomponerade trion med böjda huvuden och begrundar sitt öde. Turneringen är över för denna gång, bondbröderna var för starka.
Nå, vad var det då som hände med adelsmannen? Varför svek han sina stridsbröder innan det avgörande slaget? Låt mig nu leverera svaret efter denna långa och relativt meningslösa inledning.
Kanske var det anspänning, kanske var det dåligt matval. Hur som helst så blev den fromme adelsmannen i desperat behov av en bekvämlighetsinrättning strax efter hans lag bärgat sin första seger i turneringen. Det är här någonstans det går snett i kommunikationen mellan adelsmannens sunda förnuft och hans monstruösa behov. Han hade följande val för att bli av sitt obehag:
1. Ta tillflykt i närmaste buskage och låta det ske.
2. Använda det hemlighus som finns placerat vid badet för allas användning.
3. Låna den inrättning som campingen erbjuder i receptionen.
4. Låna den inrättning som campingen erbjuder i det eminenta servicehuset.
Adelsmannen val:
5. Lämna badplatsen, gå med ditt trängande behov si så där en kilometer i onödan upp till Malmköpings stadshus. Väl där, använd dig av Malmköpings enda offentliga toaletter som mirakulöst nog fortfarande är i bruk och i snitt nyttjas av tre ickeknarkande personer per år.
Borde vi vara förvånade över adelsmannens smått bisarra utflykt? Nej. Av många orsaker. Dels är detta en man som sätter ett värde i att vara tankspridd, dels är det en man med en fri själ som måste tillåtas vara tankspridd och framförallt är det en man som fällde följande kommentar dagen innan det trängande behovet:
– Jag älskar Malmköping, ni har till och med offentliga toaletter! (adelsmannen hann med att besöka denna inrättning två gånger under tre dagar. Både imponerande och tragiskt).
Och jag älskar dig Carl för att du tillgodoser mitt trängande behov att ha kul.
Solen strålar obönhörligt över Stockholm och skapar en total torka på bloggen som kallas Bersa. Jag skäms dock inte för det utan tar istället tillfället i akt och samlar på mig material för nya inlägg så fort regnet drar in över huvudstaden.
Vi möttes på en vacklande vänstervriden morgonblaska i stad där ångsten är målad på fasaderna och måttfullheten väntar bakom varje gathörn. Vi sådde ett frö som vi turades om att vattna. I dag har vår vänskap vuxit till att bli en fura att luta sig mot när det blåser snålt. Vi är kollegor i bransch där cynism är dygd och grannar i ett område där söta vita barn kan springa omkring.
Det må vara ett litet steg för mänskligheten, men ett det är ett stort steg för en teknisk analfabet som jag. Nu har undertecknad nämligen lyckats med bedriften att öppna upp min blogg för alla tyckare. Tidigare kunde bara registrerade blogspot-användare lämna kommentarer på mina inlägg, men med ett litet klick i inställningar så kan nu vem som helst säga sitt om mina betraktelser. Jag misstänker att min läsarkrets är ungefär lika stor som FRA-lagens fanclub, men minoriteter ska icke falla i glömska. Jag vet i alla fall att en bloggkollega, som inte kan rita hästar, har uttryckt en önskan om att få säga sitt. Nu kan du göra din röst hörd min vän.
Det blir inte alltid som man tänkt sig. I går hade vi tänkt åka wakeboard och grilla på Segerön, ett smultronställe i Mälaren. Det blev ingen wakeboardåkning och det blev ingen grillning. Istället blev det en långsam båttur, bad med våtdräkter, rövarhistorier i en vedbastu och trubadurkväll med en polsk Bob Dylan. Och allt började på en avfart vid Södertälje.
