Att inte vara för mycket Birro

Minns ni den svenska proggserien ”Upp till kamp” som gick förra året. Det gör jag. Mest med anledning av min dåvarande sambo (förlåt Heliga kon, jag menar förstås mongo) Calles spontana reaktion efter sista avsnittet. Jag och Calle bodde på den tiden i en småtrevlig, lite stel och opersonlig tvåa i Hässelby Strand. Vi levde i en vacker symbios, adelsmannen och jag. Handlade kycklingkorv på Klippet i Hässelby Gård, spanade mot horisonten bortom Mälaren tillsammans och pratade dag ut och dag in om livet med obegränsat djup. Ingen kan prata om livet som Calle, ingen kan få mig att prata om livet så mycket som Calle.

Just den här höstkvällen satt vi uppkrupna i min alldeles för stora säng och kände oss, som vi så ofta gjorde under den tiden, som buspojkar på skolläger. Jag vet inte varför, men vi har den inverkan på varandra. Adelsmannen och jag. På tv:n rullade det sista avsnittet av SVT:s storsatsning ”Upp till kamp” , Peter Birros serie om 60- och 70-talets Sverige. Calle gnuggade händerna, gav ifrån sig olika typer av glädjeyttringar och studsade upp och ner i sängen i takt med att han mer och mer levde sig in i karaktärernas tillvaro. Jag var inte lika begeistrad, tittar med ena ögat och hamnade tillslut framför datorn istället.

Så kom så slutet. Huvudrollsinnehavaren blir skjuten. Han dör i famnen på sin bästa vän. Eftertexterna rullar. Då får Calle, som givit sitt allt och kastat sig hejdlöst i Peter Birros famn, nog. Han ställer sig upp, kastar en sista tom blick på eftertexterna och går med bestämda steg in på sitt rum. Men innan han lika bestämt stänger dörren om sig halvskriker han:

”Den där jävla Birro, han ska då alltid måla allting i svart!”

Jag har tänkt på det där en del efteråt. Jag borde inte göra som Birro, måla allting i svart. Med det sagt vill jag skriva en liten avslutning på mitt förra inlägg om julgransljuset, och biljetterna.

Efter att vi konstaterat att biljetterna vi tio minuter tidigare haft i vår (min) ägo inte skulle komma tillrätta tog vi ett snabbt beslut. Vi skulle inte låta oss nedslås, vi skulle låta oss berusas. Så, Klotjohan, den Heliga kon och undertecknad slog oss ned på Bara bistro bar och drack en ansenlig, men inte uppseendeväckande mängd öl. Det var trevligt. Vi pratade också om livet, inte lika djupgående som jag och adelsmannen, mer verklighetsförankrat. Jag sörjer inte de tappade biljetterna längre. Och jag målar inte allting i svart.