Hur smakar ett julgransljus?

När jag var två äpplen hög åt jag ett julgransljus. Det är helt sant. Jag var väl i den åldern barn är i när de börjat knata och ska smaka på allting. Jag minns inte vad julgransljuset smakade, jag minns inte vad maskarna och jorden smakade heller, men jag vet att jag åt det med ett leende på läpparna. Ett dokumenterat leende i en film med en huvudrollsinnehavare (jag) som är själva symbolen för smuts, white trash och kaos. Med en birollsinnehavare (min bror) med kläder renare än Moder Theresas samvete, hår slätare än Lars Lagerbäcks framtoning och med en oskuldsfull men ack så desperat blick. En desperation som är sprungen ur de otaliga försöken att få struktur på sin yngre avbild. Han lyckades inte i filmen (som filmades av en far som uppenbarligen var mer mån om att styra sin lilla avkomma mot potatislandet än i rätt riktning i tillvaron) och han har tydligen inte lyckats därefter heller.

Jag trodde jag hade koll. Att jag skakat av mig större delen av min tankspriddhet och byggt upp någon typ av ordning i mitt så kallade liv. Den ordningen såg jag raseras till marken här om dagen. Det är som om ett litet väsen smyger i mina fotspår och väntar på att slå till så fort jag visar tecken på svaghet. I onsdags blottade jag mig – och föll tungt.

Den allsvenska nystarten. Sex fribiljetter till Djurgården - Elfsborg. Solen skiner. Vi är glada, alla tre. Inte så konstigt, vi hade ju praktiskt taget två platser var på Stockholm Stadion. Vi kunde se på fotboll halvt liggande om vi ville. Jag tror vi alla var lite sugna på just det. Halvliggande, halvtittande på halvintressant fotboll i solgasset. Men först två öl på Götgatan. Man måste ju titta på lite folk innan man tittar på lite boll (två man och ett folk i samma mening, jag skäms men försöker inte låtsas om det). När vi kände oss nöjda med folktittandet begav vi oss i rask takt till tuben. En promenad på cirka 100 meter. Väl framme fick jag en välbekant och obehaglig känsla, log lite stelt åt mina vapendragare och yppade:

”Jag skojar inte nu, jag vet inte var biljetterna är.” ’

Det visste jag inte då och det vet jag inte idag. Här är förutsättningarna:

- Jag hade biljetterna på bordet när vi drack öl.
- Biljetterna låg inte på bordet när vi gick därifrån.
- Jag satt vid bordet med uppsikt över biljetterna hela tiden.
- Jag är säker (?) på att jag stoppade biljetterna i bakfickan när vi gick.
- Biljetterna stack upp ur bakfickan cirka 35%.
- Jag stötte ihop med en kvinna i rulltrappan.

Så. Nu till de tänkbara scenarierna, och jag vill att ni hjälper mig hitta svaret och därmed ge mig åter lite av mitt inre lugn:

- Jag glömde biljetterna på bordet (trots att vi alla i sällskapet var överens om att så inte kan ha varit fallet).
- Jag blev bestulen på biljetterna på krogen – mitt framför mina ögon.
- Jag tappade biljetterna på vägen, ur en bakficka med en relativt fast röv och tighta jeans. En promenad på 100 meter som jag sprang tillbaka och kontrollerade två gånger en minut senare.
- Jag blev bestulen på biljetterna av kvinnan som stötte ihop med mig i rulltrappan.
- I tillfällig sinnesförvirring gav jag bort biljetterna till en förbipasserande för att i nästa sekund glömma det.
- Jag fick aldrig biljetterna, jag jobbar inte på Aftonbladet, jag heter inte David och jag har aldrig ätit ett julgransljus.

Ge mig svar, ge mig frid.