En uppenbarelse i speedos.

Att ändra vanor handlar om att bryta mönster har en klok människa en gång sagt till mig. Jag MÅSTE börja ändra mina vanor har en annan klok människa, i vit rock, sagt till mig nyligen. Nej, jag är inte döende, bara i lite allmänt förfall. Så nu bryter jag mönster som aldrig förr.

Jag går förbi godishyllan på ICA-Globen, fingrar lite lätt på kinapuffspåsen, sneglar på Salt & Blandat och klämmer diskret på en dubbeldaim. Men jag köper inget. Jag har slutat köpa godis. Jag har brutit det mönstret.

Jag faller inte längre för McDonaldslockelser, köper inte längre färdigmat fem dagar i veckan. Istället lagar jag lunchlådor, äter frukt till mellanmål och får envist försvara mitt val av vegetariska burgare till grillkvällen. Det är priset jag får betala när jag bryter mönster.

Jag åker inte längre tunnelbana från Abrahamsberg för att komma till jobbet vid Globen. Jag tar cykeln till tvärbanan i Alvik. Jag åker aldrig rulltrappa om det finns en stenålderstrappa bredvid som jag kan småspringa i. Hurtigt. Lite så har jag blivit sedan jag börjat bryta mönster.

Häromdagen fick jag belöningen för mina uppoffringar. På tvärbanan, eller snarare utanför densamma. Det var någonstans efter Gröndals pittoreska småstadsidyll. Jag såg honom bara i några sekunder, men det var tillräckligt. Han var i 70-års åldern, han var iklädd endast speedos och äppelknyckarmössa. Han småsprang. I högerhanden svingade han en käpp och hans mun såg ut att forma någon typ av glädjetjut. Jag kommer aldrig glömma den glädje och frihet som hans blick och varje muskel i hans kropp utstrålade. Jag vet ingenting om denna russinskrynkliga gestalt. Men hans uppenbarelse fick mig att fundera över om inte allt har en mening ändå. Jag skulle åka tvärbanan, jag skulle se den russinskrynkliga speedosbäraren och jag ska nog fortsätta bryta mönster.