Idag hälsade min mamma på mig i min blygsamma boning. Men vi var inte så mycket i boningen, det var för fint väder för det. Vi spatserade mest i det vackra vädret. Även fast mammas högerben är blått med en hård klump i mitten. Det blev så sedan hon för över relingen i Göta Kanal. Mamma är en nybörjarseglare. Mamma lider av ett klumpigt sinnelag. Mamma är en rolig skit.
– Ena stunden stod jag på däck och i nästa stund låg jag i vattnet. Jag vet inte vad som hände.
Det händer alltid något när mamma är i farten.
Vi gick genom Abrahamsbergs lummiga medelklassghetto, förbi Äppelvikens välputsade fasader och passerades av välklädda ungdomar på väg till välfyllda kylskåp. Vi gick över Tranebergsbron och talade gott om vatten, båtar och kajplatser. Vi gick genom Rålis och pratade om segregation, innerstadsungar och suspekta köttbitar. Vinden svalkade och värmde på samma gång där vi gick och hade kvallitetstid. Min ömma moder vet hur man har kvallitetstid med sina barn, hon lämnar inget åt slumpen. Hon är bra på att vara mamma. Min mamma och jag kan prata om allt, vi kan prata i evigheter och vi pratar ofta i munnen på varandra. Vi är av samma skrot och korn om jag ska använda mig av ett slitet uttryck. Sådant gillar jag, slitna uttryck. Och ömma mödrar.
Klockan är mycket nu och jag tänker inte försöka hindra mina blödiga och klyschiga tankar från att rinna ner i fingrarna och flöda ut på skärmen. I snart 32 år har min mamma aldrig satt sig själv i första rummet, aldrig klagat och aldrig gjort skillnad. Hon har format tre knoddar till välskapta vuxna individer, och hon har till stor del gjort det själv. Jag får rysningar av att tänka på det och min respekt och kärlek till min mamma blir större för varje dag. Det här är min hyllningskör till min mamma som är förbannat bra på just det, att vara mamma.
Avslutningsvis. Min mamma sa följande till mig idag:
– Jag läste din blogg och jag måste säga att du verkligen kan skriva.
Efter två års journalistutbildning och fyra månaders jobb på Sveriges största tidning är det till slut min blogg med banala betraktelser som övertygar min mamma om att hennes yngsta son minsann kan skriva.
Hon är en rolig skit som sagt. Min mamma. Inga-Lena med de långa bena.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Du kan sannerligen skriva Bersa. Mycket fint. Kanske ses i helgen..//johan
Du vet ju att din mamma kommer att börja gråta när hon läser det här!
//Charlotte
Tack du Johan. Men eftersom du har fräckheten och ha ett av 70- och 80-talets populäraste förnamn kan jag inte placera dig enbart med just ditt förnamn. Jag råkar känna alldeles för många Johan. Måste börja sålla bort några, men du ligger bra till eftersom du är en av de få som givit min arma blogg en kommentar. Så, ge mig en ledtråd. Vem är denna Johan som läser mina betraktelser?
Skicka en kommentar