Flyttanmälan

Jag är en svag människa som saknar karaktär, jag byter blogg. När andra gått över till den andra sidan har jag tidigare stått kvar med rak rygg. Men nu tar även jag steget. Ny adress, nytt utseende, men samma gamla Bersa.

Nya Bersa hittar du HÄR.

Prylarnas förbannelse

Äh, fuck the war. Det är bara att inse att jag är en bloggoholic även om det pågår inre stridigheter i min förvirrade hjärna. Here goes.

Efter ytterligare en maratonpromenad utan mål och större mening sjunker jag ner på min nedkopulerade slaf i rum 214 på Hans Brinkers Budget Hostel. De två späda och androgyna japanerna granskar mig med sina tomma blickar där de sitter i skräddarställning på golvet medan de tävlade om att fortast förbruka sin tredje cigarett under de senaste tio minuterna. Mina ben värker efter promenaden och japanernas bolmande är på väg att föra mig in i John Blunds dåsiga värld. Då ringer min mobil och jag slits upp ur gränslandet. Det är Carl von Kraemer, jag svarar. Min adliga vapendragare i filosofins och de djupa frågornas värld sprider ett budskap om välmående och framtidstro innan han yppar frågan:
- Eee dee okäj om jag tar upp lite av mina gräjjer i lägenheten och möblerar om?
Utan att veta vad jag egentligen svarar på säger jag att han får fria händer och några välartikulerade fraser senare är samtalet över. Jag somnar och drömmer om billig frukt, rullande R och Natalie Portman.

När jag några dagar senare kliver in genom dörren på Rörläggarvägen 47 förstår jag innebörden av mitt medgivande. Carl von Kraemer är nämligen en lika framstående prylsamlare som han är bra på stående längd. Denna trerummare i Abrahamsberg bebos nu av två fullfjädrade prylsamlare, Fredrik är dock slagen med hästlängder av den noble mannen från Borås. Mjukisapor, märkliga hattar, kistor, diverse flaskor, böcker motsvarande en mindre skogsdunge, statyer, stormkök och ytterligare en obegränsad mängd prylar i dess pryligaste form har letat sig in i vår blygsamma ungkarlslya.

Nu ska det hållas husråd när familjen åter är samlad. Vi måste avpryla oss. Till dess har jag och Fredrik bytt rum, den mest pryliga borde ju ha det största rummet. Så enkelt, så briljant och helt plötsligt har jag ett mindre rum med både själ och personlighet.

Jag och Fredrik är Ernst Kirchsteigers lärjungar.

Tillfällig krigszon

Åter i trygga västerort efter fem dagar i syndens näste, Amsterdam, där drogerna och hororna hängde som klasar i varje gathörn. Det finns mycket att reflektera över och blogga om efter denna resa, men inget jag kan bidra med just nu. Det pågår nämligen lite av ett inbördeskrig i mitt huvud och tankarna är obarmhärtiga. Så fort vapenvilan har slutits kommer dock en eller flera matnyttiga rapporter om den Holländska huvudstaden och andra betraktelser. Misströsta ej.

Till dess får ni lyssna på Sveriges mest underskattade artist. Som balsam för själen.

Doing Amsterdam

Saker att konstatera i Amsterdam:

- Allt ar dyrt. Vi bor pa ett risigt hostel som ar det billigaste staden har att uppbringa, det kostar oss 22,5 Euro. Den billigaste tandkramen vi kom over gick pa 35 bagis. Som hittat.

- Det cyklas en del har. De som cyklar gor det med finess, fart och total avsaknad av radsla. Att vara fotgangare kan vara forenat med stor fara. Att kora bil ar daremot ingen hit, vi akte en svang med ett par tyskar, Dominic och Axel, vi kom fram till att det nastan hade gatt snabbare att promenera.

- Graset ar lite gronare har.

- Folk gillar skrapmat har. Mer om det kommer i vart resereportage.


Vi har namligen lagt uppdragen som vi skulle utfora mer och mer pa hyllan. Nu ar det en dokumentar/resereportage som galler. I det kommer tittarna bjudas pa bland annat tva kedjerokande Japaner, ett pulserande och bisarrt Red Ligth District och en djupdykning i det kullinariska Hollandska koket.

Nu rinner tiden ut, precis som allt annat ar aven internet dyrt i denna staden. Nu ska vi ata frukt istallet.

Landsflykt

Nu har jag varit ett löv i en hel dag. Jag har mest susat omkring i en stilla bris i väntan på den stora stormen. Imorgon ska jag och min sambo och lövkollega nämligen låta oss svepas iväg till Amsterdam.

Vi reser lätt, oplanerat och ogenerat.

Målet med resan är att finna ro, fota fiskargubben och sist men inte minst utföra uppdraget. Vi tar med tacksamhet emot förslag på uppdrag som vi ska sälla till vår digra lista. Tanken är att vi turas om att utföra uppdrag och att tärningen avgör vilken punkt på vår lista som gäller. Allt filmas.

Vi ska skriva listan på planet. Ni kanske kommer få se den.

Idag kom den förlorade sonen Calle hem igen. Klockan fyra på morgonen ramlade adelsmannen in och störtdök ner på vad som en gång i tiden var en soffa. Han är nyklippt, harmonisk och lika välskapt som alltid. Greven har så här långt hunnit trycka i sig en absurt stor pizza på La Bella och spelat upp kattjazz för mig. Han har varit saknad, nu är kollektivet åter komplett.

Nu ska jag packa.

Zie je nog wel!*

* Holländska för typ: Vi ses.

Hjälten på Stadion

Sista kvällen med gänget skickas jag ut till ett regnigt Stadion med Victor. Där mötte vi upp Robert som påminner lite om en ledsen hund där han sitter uppkrupen på den spartanska pressläktaren.

45 minuter senare tröstar jag mig med en biskvi och en mugg kaffe tillsammans med alla andra murvlar där vi trängs i det lilla mediafikarummet. Jag behöver tröstas, matchen är nämligen än mer deprimerande än vädret. Det är då han uppenbarar sig, Djurgårdens presschef. Att gå på fotboll är i mångt och mycket att kliva in i en värld full av testosteron, ryggdunkar och brist på självdistans. Djurgårdens presschef bryter mönstret.

– Ni kan åka hem och ringa mig sedan så kan jag beskriva den andra halvleken: Precis som den första, säger han ironiskt med hänvisning till bristen på underhållning på fotbollsplanen.

Jag fnissar som en skolpojke och tittar med trånande blick på denna mänskliga varelse. Hur nästlade han in sig bland alla bufflar i fotbollssverige? Han fortsätter briljera med risk för att bli upptäckt vilken sekund som helst.

– Njut nu av andra halvleken, pure pleasure!

Jag är svag för ironi. Jag gillar Djurgårdens presschef. Det sista han säger efter matchen när en hop karlar med vässade pennor trängs utanför spelargången är:

– Kan jag lämna er nu och förvänta mig att ni beter er som vanliga människor och inte bara som journalister?

Sedan försvinner han, likt Lucky Luke, bort i solnedgången. Min hjälte.

Som ett löv för vinden

Elva timmars jobb skiljer mig från framtiden, ovissheten och möjligheten. När jag stämplar ut från bladet väntar ett oskrivet blad. På det står det inget om någon arbetsgivare som kräver min närvaro, inget om en partner som önskar mitt sällskap, inga spikade planer, inga tvingande mål.

Där finns plats för mig att måla upp mina drömmar, använda färger jag aldrig tidigare rört, skapa mönster som jag aldrig tidigare vågat mig på. Men här finns också utrymme att gestalta rädslor, beskriva otrygghet och skildra ångest.

Jag brottas redan med mina tankar. Kastas fram och tillbaka mellan tillförsikt och modlöshet. Jag väntar på ett svar. Inte från, dig, inte från en högre makt, inte från veckans horoskop. Från mig själv. Jag vet att jag ligger inne med det, men jag vet inte hur det stavas ännu. Kalla det tillfällig dyslexi, sinnesförvirring eller bara lugnet före stormen.

Snart är jag lövet som virvlar i den stormen.

Hemma hos Lasse

Vissa saker måste jag få tid att smälta. Palt är en sådan sak, blodpudding en annan och Lars Winnerbäck-konserter är en tredje. Nu har jag så gjort och kan leverera mitt omdöme.

Jag har slutat räkna hur många gånger jag har sett denna hårfagre ångestdrypande Lindköpingsambassadör live. Det har blivit en skyldighet att se och lyssna på honom en gång varje turné. I år var inget undantag och denna gång skedde det på karlns bakgård - Zinken.

Jag är inte längre en hårdnackad fanatiker som inte tolererar ett ont ord om Lasse. Jag har utvecklat lite av en hatkärlek till Lill-Uffe och går nu till konserterna med kritiska öron och ögon. Jag vill bli serverad något jag inte redan smakat på av Lasse. Jag vill höra och se förnyelse. Det jag fick för en dryg vecka sedan innehöll:

* Mycket gammal skåpmat men också ett par nya versioner av gamla godingar.
* Ola, Snygg-Johan och Miss Lee i högform vilket höjde helhetsintrycket.
* En magisk stämningen bland de 18 000 på klassiska Zinkensdam som Lasse på ett lika ärligt som uppenbart sätt blev tagen av.
* Ett oplanerat tredje extranummer - En solovariant av Hjärter dams sista sång.

Slutbetyg: Fyra fläskharar (varav en lite naggad i kanten) av fem möjliga.

Resan är målet

Ibland är vi udda, andra dagar är vi omaka och det händer att vi även, vid svaga tillfällen, är en smula olustiga. Men för det mesta är jag och min sambo Fredrik ett strävsamt par. Vi gör allt tillsammans, förutom att leva ut våra homoerotiska fantasier med varandra.

I söndags var vi inte bara strävsamma, vi var även hurtiga. Vi sprang tillsammans. Vi är inte trendsättare eller nyskapande på något vis, folk springer med varandra kors och tvärs genom detta kosmos. Det anmärkningsvärda är att Fredrik tidigare varit lika intresserad av att springa som han varit av att diska, betala för att åka tunnelbana och uppföra sig i offentliga sammanhang.

Men nu stod han där. I ett par lånade shorts, avdammade joggingskor och självklar blick. Jag kunde inte låta bli att fundera över hur länge min vapendragare skulle orka. Det var ju trots allt jag som var det rutinerade men dock avdankade löparen av oss två.

Vi ger oss iväg utan bestämt mål, vi är fria själar, inget kan stoppa oss. Speciellt inte Fredrik. Med en oslipad, nästan stötande, löpstil älgar han på som om liemannen är honom hack i häl. Det är han inte, det är bara jag. En smula överrumplad, en hel kaka imponerad.

Vi forsar förbi Äppelviken, skrider genom Stora Essingen och frågar efter vägen till Aspudden när vi når pittoreska Gröndal. Vi tar en paus på Nyårsvägen 13 i Hägersten, dricker vatten, äter en smörgås, för några uppmuntrande ord av Challe, springer vidare. Regnet faller, tempot sjunker. Över den dånande Essingeleden, tillbaka till Stora Essingen, en ny paus. Mer vatten, godis, chips och uppmuntrande ord. Denna gång av Jossie med vän. Ben som inte vill längre tvingas fram av den sista överlevande viljan. Den tar slut när vi når Alvik. Två värkande kroppar släpar sig hem. Gör high five när porten öppnar sig med ett klick, det känns rätt. Vi har erövrat världen, och sprungit en dryg mil.

Två dagar senare såg det fortfarande ut som Fredrik fått påhälsning av Rocco Siffredi när han vaggade fram. Men det är en annan historia.

Fläskhare

Det finns mycket som är konstigt.

Att vegetarianer och nykterister tvingas försvara varför de inte äter djur eller häller i sig gifter, det är konstigt.
Att ägg som ser så gott ut i de flesta former inte alls är gott i de flesta former, det är konstigt.
Att Da Buzz sålt en enda skiva och inte bannlysts av hälsovårdsnämnden, det är konstigt.
Att geniet Christian Kjellvander däremot inte hyllas mer än han gör, det är mycket konstigt.

I går stötte jag på en annan sak som är konstigt. Jag åt på restaurangen som ligger i anslutning till Aftonbladet för andra gången under min sejour på tidningen. Det är inte så konstigt. Vad som stod på menyn däremot, det var konstigt.

Fläskhare.

Jag må vara dåligt bevandrad i fläskets saftiga värld, men jag har aldrig stött på maträtten fläskhare. Och nej, det är ingen felstavning och det är inte heller skogens mest välgödda långöra som fångats in och marinerats. Det är griskött. Närmare bestämt benfri kotlett. Hur tänkte vederbörande när denna maträtt fick sitt namn? Förvirringen är total och det är riktigt konstigt. Men också ganska kul.

Jag åt inte fläskharen. Jag åt fisk. De drog alla fiskar över en kam och på menyn stod det helt sonika ”fisk”. Konstigt det också. Men den var ganska god.

Konstigt.

En dröm om en bild

Jag tyckte jag hörde den tjocka damen sjunga. En ljuv stämma som gav mig hopp, som gav mig framtidstro. Det ekar fortfarande i huvudet när jag vaknar upp ur min dröm, allt jag hörde var mitt eget rop, ett rop på hej, ett rop på någonting äkta i en värld av kulisser.

Jag fortsätter leta bitar till pusslet. Försöker uppskatta det fragment jag har, men kan inte låta bli att fantisera om den fullständiga bilden. Kanske är det en utopi, kanske har jag inte lärt mig spelets regler.

Jag letar vidare, men ropar inte längre hej.

Mot nya mål

Jag spelade rundpingis på jobbet i natt. Kom sist varje gång. Blev lite sur, men dolde det bra. Jag var dålig på rundpingis redan i höstadiet, i Malmaskolans trånga lokaler. Jag är ingen bolltalang, förr försökte jag förtränga det, idag har jag försonats med tanken.

Jag har bara tre pass kvar på bladet, lite vemodigt, lite skönt. Fem månader har gått fort.

Fem saker att sakna på bladet:

1. Pulsen. Att vara med i drevet när det händer.
2. Samtalen. Alla de som ringer in och piggar upp eller skäller ut.
3. Redaktionen. Ett skönt gäng, de flesta uppfriskande prestigelösa.
4. Närheten. Att cykla till jobbet har gjort susen för motionen.
5. Pingisen. Trots idel förluster har det varit ett trivsamt inslag.

Anledning till oro?

Jag slutade tack och lov döma ut politik som en generellt tråkig företeelse för ett antal år sedan. Ungefär i samma veva som jag insåg att det fanns mer i livet än runda läderkulor och att världen sträckte sig utanför ett pittoreskt sörmländskt samhälle, skyddat bakom barrskog och småstadsmentalitet. Jag ger mig dock sällan in i polistiska diskussioner, men jag vet så mycket att politik i grund och botten alltid handlar om värderingar och människosyn. Där står jag stadigt och vet vilka politiker som är närmast att se världen genom samma ögon som jag.

Nyamko Saboni är inte en av dem.

Denna folkpartist är säkert på många vis en duktig politiker, det förutsätter jag eftersom hon sitter i en ledande position i vårt lands regering. Men när jag häromdagen hörde Sveriges Radios lördagsintervju från i maj med vår integrations- och jämställdhetsminister, fick jag förståelse för att jag en gång i tiden viftade bort all politik som rappakalja. Mest blev jag dock orolig över att hon är vår integrations- och jämställdhetsminister.

Lyssna och döm själva.

Är det anledning till oro när vår jämställdhetsminister inte kan erkänna att sjuksköterskor är underbetalda?
– Vår jämställdhetsminister kunde på sin höjd konstatera att typiska manliga yrken tenderar att ha högre lön än kvinnliga yrken.

Wow! Vilket avslöjande.

Är det anledning till oro när vår jämställdhetsminister motsätter sig kvotering i bolagsstyrelser med motiveringen ” Då måste vi ju göra det inom andra områden i samhället också”?
– Vår jämställdhetsminister beklagade sig bland annat över att man då måste kvotera in män i yrkesgrupper som sjuksköterskor och förskola.

Ja, varför inte?

Är det anledning till oro när vår jämställdhetsminister inte ser behovet av kvotering när åtta av förra årets nio tillsatta VD:s vid stora bolag var män?
– Vår jämställdhetsminister sa sig vara säker på att samtliga dessa män var bättre lämpade än sina kvinnliga medsökande.

Vilken värld lever Nyamko i? I den värld jag lever i håller män varandra om ryggen och släpper ogärna en kvinna över bron.

Är det anledning till oro när vår integrationsminister inte kan utesluta ett samarbete med det främlingsfientliga partiet Sverige Demokraterna?
– Vår integrationsminister slingrade sig undan frågan med att den situationen aldrig skulle uppstå.

Oj då, jag som trodde politiker skulle vara kapabla att måla upp mer än ett scenario.

Är det anledning till oro när vår integrationsminister tycker det är rimligt att skilja invandrande föräldrar utan uppehållstillstånd från sina barn tills de skaffat sig arbete?
– Vår integrationsminister försvarade det med att det behövs incitament i samhället som tydligt talar om att det är viktigt med värdigt boende och arbete.

Skuldbeläggande politik i sig inte är speciellt värdig och barn ska aldrig straffas för att deras föräldrar inte lyckas få jobb genast i ett främmande land.

Orolig var ordet.