Motvind

Stockholm vaknar och jag med den. Solen dansar över Riddarfjärden och vill bjuda upp, men jag sträcker inte ut min hand. Kan inte svepas med, för många tankar, för mycket lågtryck i bröstet. Försöker koncentrera mig på att trampa, på att föra cykeln mot målet, mot hemmets tystnad, bort från blickarna.

Jag kommer över krönet, vinden blåser i ryggen och cykeln rullar utför, men jag har ända motvind. Någonting håller mig tillbaka, det värker i låren, jag förstår nu. Ett steg framåt, två steg tillbaka.

Jag ser mig själv i alla jag möter, långa, korta, unga, gamla. Jag minns den jag var, men jag kommer inte ihåg hur jag ska hitta dit igen. Jag genar, bryter mot trafikens lagar, bryter mönstret, vill hitta hem.

Det är tyst nu. Den enda blicken jag möter är den jag ser i spegeln, den är bekant men den säger mig inget. Snart ringer det på dörren. Då tar jag på mig masken. Får en ny blick, men har kvar samma tankar.