Flyttanmälan

Jag är en svag människa som saknar karaktär, jag byter blogg. När andra gått över till den andra sidan har jag tidigare stått kvar med rak rygg. Men nu tar även jag steget. Ny adress, nytt utseende, men samma gamla Bersa.

Nya Bersa hittar du HÄR.

Prylarnas förbannelse

Äh, fuck the war. Det är bara att inse att jag är en bloggoholic även om det pågår inre stridigheter i min förvirrade hjärna. Here goes.

Efter ytterligare en maratonpromenad utan mål och större mening sjunker jag ner på min nedkopulerade slaf i rum 214 på Hans Brinkers Budget Hostel. De två späda och androgyna japanerna granskar mig med sina tomma blickar där de sitter i skräddarställning på golvet medan de tävlade om att fortast förbruka sin tredje cigarett under de senaste tio minuterna. Mina ben värker efter promenaden och japanernas bolmande är på väg att föra mig in i John Blunds dåsiga värld. Då ringer min mobil och jag slits upp ur gränslandet. Det är Carl von Kraemer, jag svarar. Min adliga vapendragare i filosofins och de djupa frågornas värld sprider ett budskap om välmående och framtidstro innan han yppar frågan:
- Eee dee okäj om jag tar upp lite av mina gräjjer i lägenheten och möblerar om?
Utan att veta vad jag egentligen svarar på säger jag att han får fria händer och några välartikulerade fraser senare är samtalet över. Jag somnar och drömmer om billig frukt, rullande R och Natalie Portman.

När jag några dagar senare kliver in genom dörren på Rörläggarvägen 47 förstår jag innebörden av mitt medgivande. Carl von Kraemer är nämligen en lika framstående prylsamlare som han är bra på stående längd. Denna trerummare i Abrahamsberg bebos nu av två fullfjädrade prylsamlare, Fredrik är dock slagen med hästlängder av den noble mannen från Borås. Mjukisapor, märkliga hattar, kistor, diverse flaskor, böcker motsvarande en mindre skogsdunge, statyer, stormkök och ytterligare en obegränsad mängd prylar i dess pryligaste form har letat sig in i vår blygsamma ungkarlslya.

Nu ska det hållas husråd när familjen åter är samlad. Vi måste avpryla oss. Till dess har jag och Fredrik bytt rum, den mest pryliga borde ju ha det största rummet. Så enkelt, så briljant och helt plötsligt har jag ett mindre rum med både själ och personlighet.

Jag och Fredrik är Ernst Kirchsteigers lärjungar.

Tillfällig krigszon

Åter i trygga västerort efter fem dagar i syndens näste, Amsterdam, där drogerna och hororna hängde som klasar i varje gathörn. Det finns mycket att reflektera över och blogga om efter denna resa, men inget jag kan bidra med just nu. Det pågår nämligen lite av ett inbördeskrig i mitt huvud och tankarna är obarmhärtiga. Så fort vapenvilan har slutits kommer dock en eller flera matnyttiga rapporter om den Holländska huvudstaden och andra betraktelser. Misströsta ej.

Till dess får ni lyssna på Sveriges mest underskattade artist. Som balsam för själen.

Doing Amsterdam

Saker att konstatera i Amsterdam:

- Allt ar dyrt. Vi bor pa ett risigt hostel som ar det billigaste staden har att uppbringa, det kostar oss 22,5 Euro. Den billigaste tandkramen vi kom over gick pa 35 bagis. Som hittat.

- Det cyklas en del har. De som cyklar gor det med finess, fart och total avsaknad av radsla. Att vara fotgangare kan vara forenat med stor fara. Att kora bil ar daremot ingen hit, vi akte en svang med ett par tyskar, Dominic och Axel, vi kom fram till att det nastan hade gatt snabbare att promenera.

- Graset ar lite gronare har.

- Folk gillar skrapmat har. Mer om det kommer i vart resereportage.


Vi har namligen lagt uppdragen som vi skulle utfora mer och mer pa hyllan. Nu ar det en dokumentar/resereportage som galler. I det kommer tittarna bjudas pa bland annat tva kedjerokande Japaner, ett pulserande och bisarrt Red Ligth District och en djupdykning i det kullinariska Hollandska koket.

Nu rinner tiden ut, precis som allt annat ar aven internet dyrt i denna staden. Nu ska vi ata frukt istallet.

Landsflykt

Nu har jag varit ett löv i en hel dag. Jag har mest susat omkring i en stilla bris i väntan på den stora stormen. Imorgon ska jag och min sambo och lövkollega nämligen låta oss svepas iväg till Amsterdam.

Vi reser lätt, oplanerat och ogenerat.

Målet med resan är att finna ro, fota fiskargubben och sist men inte minst utföra uppdraget. Vi tar med tacksamhet emot förslag på uppdrag som vi ska sälla till vår digra lista. Tanken är att vi turas om att utföra uppdrag och att tärningen avgör vilken punkt på vår lista som gäller. Allt filmas.

Vi ska skriva listan på planet. Ni kanske kommer få se den.

Idag kom den förlorade sonen Calle hem igen. Klockan fyra på morgonen ramlade adelsmannen in och störtdök ner på vad som en gång i tiden var en soffa. Han är nyklippt, harmonisk och lika välskapt som alltid. Greven har så här långt hunnit trycka i sig en absurt stor pizza på La Bella och spelat upp kattjazz för mig. Han har varit saknad, nu är kollektivet åter komplett.

Nu ska jag packa.

Zie je nog wel!*

* Holländska för typ: Vi ses.

Hjälten på Stadion

Sista kvällen med gänget skickas jag ut till ett regnigt Stadion med Victor. Där mötte vi upp Robert som påminner lite om en ledsen hund där han sitter uppkrupen på den spartanska pressläktaren.

45 minuter senare tröstar jag mig med en biskvi och en mugg kaffe tillsammans med alla andra murvlar där vi trängs i det lilla mediafikarummet. Jag behöver tröstas, matchen är nämligen än mer deprimerande än vädret. Det är då han uppenbarar sig, Djurgårdens presschef. Att gå på fotboll är i mångt och mycket att kliva in i en värld full av testosteron, ryggdunkar och brist på självdistans. Djurgårdens presschef bryter mönstret.

– Ni kan åka hem och ringa mig sedan så kan jag beskriva den andra halvleken: Precis som den första, säger han ironiskt med hänvisning till bristen på underhållning på fotbollsplanen.

Jag fnissar som en skolpojke och tittar med trånande blick på denna mänskliga varelse. Hur nästlade han in sig bland alla bufflar i fotbollssverige? Han fortsätter briljera med risk för att bli upptäckt vilken sekund som helst.

– Njut nu av andra halvleken, pure pleasure!

Jag är svag för ironi. Jag gillar Djurgårdens presschef. Det sista han säger efter matchen när en hop karlar med vässade pennor trängs utanför spelargången är:

– Kan jag lämna er nu och förvänta mig att ni beter er som vanliga människor och inte bara som journalister?

Sedan försvinner han, likt Lucky Luke, bort i solnedgången. Min hjälte.

Som ett löv för vinden

Elva timmars jobb skiljer mig från framtiden, ovissheten och möjligheten. När jag stämplar ut från bladet väntar ett oskrivet blad. På det står det inget om någon arbetsgivare som kräver min närvaro, inget om en partner som önskar mitt sällskap, inga spikade planer, inga tvingande mål.

Där finns plats för mig att måla upp mina drömmar, använda färger jag aldrig tidigare rört, skapa mönster som jag aldrig tidigare vågat mig på. Men här finns också utrymme att gestalta rädslor, beskriva otrygghet och skildra ångest.

Jag brottas redan med mina tankar. Kastas fram och tillbaka mellan tillförsikt och modlöshet. Jag väntar på ett svar. Inte från, dig, inte från en högre makt, inte från veckans horoskop. Från mig själv. Jag vet att jag ligger inne med det, men jag vet inte hur det stavas ännu. Kalla det tillfällig dyslexi, sinnesförvirring eller bara lugnet före stormen.

Snart är jag lövet som virvlar i den stormen.