Min osynliga vän

Vi möttes på en vacklande vänstervriden morgonblaska i stad där ångsten är målad på fasaderna och måttfullheten väntar bakom varje gathörn. Vi sådde ett frö som vi turades om att vattna. I dag har vår vänskap vuxit till att bli en fura att luta sig mot när det blåser snålt. Vi är kollegor i bransch där cynism är dygd och grannar i ett område där söta vita barn kan springa omkring.

Han är nöjd med livet min vän. Han jobbar hårt. Men han kan ibland beklaga sig över den, om än kanske tillfälliga, bristen på kvinnlig fägring i tillvaron. Jag förstår hans frustration. Jag har klätt mig i den också. Alla saknar vi någonting, någon gång.

Men nu börjar bli orolig för min vän. Inte för att han brände ögonlocken i den asiatiska solen så pass att han under ett par daga fällde fler krokodiltårar än Meg Ryan snittat under sin karriär på vita duken. Inte för att han, fortfarande efter ett antal månader i huvudstaden, använder mig som SL-service när klockan passerat tio. Inte heller för att han döpt sitt husdjur efter en otäck starksprit som jag fördrack mig på under gymnasietiden.

Nej, jag är orolig för att min vän inte riktigt finns.

Det må bara ha hänt två gånger, men det är tillräckligt för att jag ska börja undra. Första gången var på en en angenäm bar på västra sidan av stan. När jag anlände till stället sa min vän genast.
– Jag kan inte beställa mer, de tycker jag fått tillräckligt.
Han satt kvar på sin plats och så gjorde även hans goda vän. Kvällen gick mot sitt slut och stället stängde, släckte ner och slog igen. Nästan i alla fall. Vi satt nämligen kvar, tills jag ursäktade mig till en anställd och frågade om de stängde snart. Han svarade:
– Nej, vi har stängt.
Vi hade gått och blivit osynliga. Vi drack en klunk till och smög obemärkt därifrån.

Detta hade inte bekymrat mig om det inte var för den händelse som utspelade sig på Stockholms Stadion under tisdagen. Det var DN-gala med många av friidrottens stora namn. Ett av dessa var vårt svenska långdistanshopp Mustafa ”Musse” Mohamed. Musse intervjuades. Intervjun filmades. Min vän stod där, precis bakom Musse. Han såg ömsom förbryllad, ömsom mystisk ut. Men helt plötsligt såg han inte ut alls längre. Han var borta. Musse hade hämtat efter andan, min vän hade gått upp i rök. (Tror ni mig inte? Titta själva här.)

Så. Det jag vill ha sagt är att om min vän vill se mer fägring av det kvinnliga slaget i sitt liv måste han börja med att finnas till ordentligt. Det funkar inte att bli osynlig och gå upp i rök titt som tätt. Get real liksom.