Polens Bob Dylan

Det blir inte alltid som man tänkt sig. I går hade vi tänkt åka wakeboard och grilla på Segerön, ett smultronställe i Mälaren. Det blev ingen wakeboardåkning och det blev ingen grillning. Istället blev det en långsam båttur, bad med våtdräkter, rövarhistorier i en vedbastu och trubadurkväll med en polsk Bob Dylan. Och allt började på en avfart vid Södertälje.

Det var nämligen där han stod. Lucien (med reservation för stavningen) den polske liftaren som skulle komma att förgylla vår kväll. Det visste vi naturligtvis inte då, när vi stannade 30 meter bakom den hattprydda mannen efter en snabb överläggning om vi skulle plocka upp honom eller ej. Malin tyckte han såg ut som en typisk mördare, jag och Perra tyckte han såg typiskt harmlös ut.

Lucien hade liftat sig fram i Sverige i drygt två veckor. Han spelade gitarr och munspel på gator och torg för att få ihop till sitt dagliga bröd och han tältade i valfri kostnadsfri skog. Så här i efterhand kan jag konstatera att Lucien gillar solnedgångar, Simrishamn, Sölvesborg, tjockkorv och tält. Han ogillar att sova i hus, stora städer, att överhuvudtaget betala för någonting (han var inte snål, bara väldigt rutinerad lågbudgetresenär) och att tvätta sig i onödan.

Sju timmar senare satt den polske trubaduren på en privatägd brygga i Mälaren och tittade på två svenskar som turades om att suga av bensinslangen till en båtmotor. Det blev ingen wakeboard. Motorn var trött. Vi puttrade tillbaka till stugan. Jag och Perra satt i fören, vi blev blöta och pratade om det stora blå.

Sen bastade vi. Perra drog ett skämt om en Kines. Lucien lärde sig nyttiga svenska fraser som: ”jag vill ha kartong till pizzan” och ”har du borstat tänderna?”. Det badades, naket. Dock bara manlig nakenhet. Fint så.

Kvällen avrundades med mat och sång. Lucien fick nästan stående ovationer (alla var för trötta för att stå), Perra sjöng whiskeyvisa med blodsprängda ögon och Palm rundade av med lite Lasse. Sen sov vi. Jag drömde om det stora blå.