Flyttanmälan

Jag är en svag människa som saknar karaktär, jag byter blogg. När andra gått över till den andra sidan har jag tidigare stått kvar med rak rygg. Men nu tar även jag steget. Ny adress, nytt utseende, men samma gamla Bersa.

Nya Bersa hittar du HÄR.

Prylarnas förbannelse

Äh, fuck the war. Det är bara att inse att jag är en bloggoholic även om det pågår inre stridigheter i min förvirrade hjärna. Here goes.

Efter ytterligare en maratonpromenad utan mål och större mening sjunker jag ner på min nedkopulerade slaf i rum 214 på Hans Brinkers Budget Hostel. De två späda och androgyna japanerna granskar mig med sina tomma blickar där de sitter i skräddarställning på golvet medan de tävlade om att fortast förbruka sin tredje cigarett under de senaste tio minuterna. Mina ben värker efter promenaden och japanernas bolmande är på väg att föra mig in i John Blunds dåsiga värld. Då ringer min mobil och jag slits upp ur gränslandet. Det är Carl von Kraemer, jag svarar. Min adliga vapendragare i filosofins och de djupa frågornas värld sprider ett budskap om välmående och framtidstro innan han yppar frågan:
- Eee dee okäj om jag tar upp lite av mina gräjjer i lägenheten och möblerar om?
Utan att veta vad jag egentligen svarar på säger jag att han får fria händer och några välartikulerade fraser senare är samtalet över. Jag somnar och drömmer om billig frukt, rullande R och Natalie Portman.

När jag några dagar senare kliver in genom dörren på Rörläggarvägen 47 förstår jag innebörden av mitt medgivande. Carl von Kraemer är nämligen en lika framstående prylsamlare som han är bra på stående längd. Denna trerummare i Abrahamsberg bebos nu av två fullfjädrade prylsamlare, Fredrik är dock slagen med hästlängder av den noble mannen från Borås. Mjukisapor, märkliga hattar, kistor, diverse flaskor, böcker motsvarande en mindre skogsdunge, statyer, stormkök och ytterligare en obegränsad mängd prylar i dess pryligaste form har letat sig in i vår blygsamma ungkarlslya.

Nu ska det hållas husråd när familjen åter är samlad. Vi måste avpryla oss. Till dess har jag och Fredrik bytt rum, den mest pryliga borde ju ha det största rummet. Så enkelt, så briljant och helt plötsligt har jag ett mindre rum med både själ och personlighet.

Jag och Fredrik är Ernst Kirchsteigers lärjungar.

Tillfällig krigszon

Åter i trygga västerort efter fem dagar i syndens näste, Amsterdam, där drogerna och hororna hängde som klasar i varje gathörn. Det finns mycket att reflektera över och blogga om efter denna resa, men inget jag kan bidra med just nu. Det pågår nämligen lite av ett inbördeskrig i mitt huvud och tankarna är obarmhärtiga. Så fort vapenvilan har slutits kommer dock en eller flera matnyttiga rapporter om den Holländska huvudstaden och andra betraktelser. Misströsta ej.

Till dess får ni lyssna på Sveriges mest underskattade artist. Som balsam för själen.

Doing Amsterdam

Saker att konstatera i Amsterdam:

- Allt ar dyrt. Vi bor pa ett risigt hostel som ar det billigaste staden har att uppbringa, det kostar oss 22,5 Euro. Den billigaste tandkramen vi kom over gick pa 35 bagis. Som hittat.

- Det cyklas en del har. De som cyklar gor det med finess, fart och total avsaknad av radsla. Att vara fotgangare kan vara forenat med stor fara. Att kora bil ar daremot ingen hit, vi akte en svang med ett par tyskar, Dominic och Axel, vi kom fram till att det nastan hade gatt snabbare att promenera.

- Graset ar lite gronare har.

- Folk gillar skrapmat har. Mer om det kommer i vart resereportage.


Vi har namligen lagt uppdragen som vi skulle utfora mer och mer pa hyllan. Nu ar det en dokumentar/resereportage som galler. I det kommer tittarna bjudas pa bland annat tva kedjerokande Japaner, ett pulserande och bisarrt Red Ligth District och en djupdykning i det kullinariska Hollandska koket.

Nu rinner tiden ut, precis som allt annat ar aven internet dyrt i denna staden. Nu ska vi ata frukt istallet.

Landsflykt

Nu har jag varit ett löv i en hel dag. Jag har mest susat omkring i en stilla bris i väntan på den stora stormen. Imorgon ska jag och min sambo och lövkollega nämligen låta oss svepas iväg till Amsterdam.

Vi reser lätt, oplanerat och ogenerat.

Målet med resan är att finna ro, fota fiskargubben och sist men inte minst utföra uppdraget. Vi tar med tacksamhet emot förslag på uppdrag som vi ska sälla till vår digra lista. Tanken är att vi turas om att utföra uppdrag och att tärningen avgör vilken punkt på vår lista som gäller. Allt filmas.

Vi ska skriva listan på planet. Ni kanske kommer få se den.

Idag kom den förlorade sonen Calle hem igen. Klockan fyra på morgonen ramlade adelsmannen in och störtdök ner på vad som en gång i tiden var en soffa. Han är nyklippt, harmonisk och lika välskapt som alltid. Greven har så här långt hunnit trycka i sig en absurt stor pizza på La Bella och spelat upp kattjazz för mig. Han har varit saknad, nu är kollektivet åter komplett.

Nu ska jag packa.

Zie je nog wel!*

* Holländska för typ: Vi ses.

Hjälten på Stadion

Sista kvällen med gänget skickas jag ut till ett regnigt Stadion med Victor. Där mötte vi upp Robert som påminner lite om en ledsen hund där han sitter uppkrupen på den spartanska pressläktaren.

45 minuter senare tröstar jag mig med en biskvi och en mugg kaffe tillsammans med alla andra murvlar där vi trängs i det lilla mediafikarummet. Jag behöver tröstas, matchen är nämligen än mer deprimerande än vädret. Det är då han uppenbarar sig, Djurgårdens presschef. Att gå på fotboll är i mångt och mycket att kliva in i en värld full av testosteron, ryggdunkar och brist på självdistans. Djurgårdens presschef bryter mönstret.

– Ni kan åka hem och ringa mig sedan så kan jag beskriva den andra halvleken: Precis som den första, säger han ironiskt med hänvisning till bristen på underhållning på fotbollsplanen.

Jag fnissar som en skolpojke och tittar med trånande blick på denna mänskliga varelse. Hur nästlade han in sig bland alla bufflar i fotbollssverige? Han fortsätter briljera med risk för att bli upptäckt vilken sekund som helst.

– Njut nu av andra halvleken, pure pleasure!

Jag är svag för ironi. Jag gillar Djurgårdens presschef. Det sista han säger efter matchen när en hop karlar med vässade pennor trängs utanför spelargången är:

– Kan jag lämna er nu och förvänta mig att ni beter er som vanliga människor och inte bara som journalister?

Sedan försvinner han, likt Lucky Luke, bort i solnedgången. Min hjälte.

Som ett löv för vinden

Elva timmars jobb skiljer mig från framtiden, ovissheten och möjligheten. När jag stämplar ut från bladet väntar ett oskrivet blad. På det står det inget om någon arbetsgivare som kräver min närvaro, inget om en partner som önskar mitt sällskap, inga spikade planer, inga tvingande mål.

Där finns plats för mig att måla upp mina drömmar, använda färger jag aldrig tidigare rört, skapa mönster som jag aldrig tidigare vågat mig på. Men här finns också utrymme att gestalta rädslor, beskriva otrygghet och skildra ångest.

Jag brottas redan med mina tankar. Kastas fram och tillbaka mellan tillförsikt och modlöshet. Jag väntar på ett svar. Inte från, dig, inte från en högre makt, inte från veckans horoskop. Från mig själv. Jag vet att jag ligger inne med det, men jag vet inte hur det stavas ännu. Kalla det tillfällig dyslexi, sinnesförvirring eller bara lugnet före stormen.

Snart är jag lövet som virvlar i den stormen.

Hemma hos Lasse

Vissa saker måste jag få tid att smälta. Palt är en sådan sak, blodpudding en annan och Lars Winnerbäck-konserter är en tredje. Nu har jag så gjort och kan leverera mitt omdöme.

Jag har slutat räkna hur många gånger jag har sett denna hårfagre ångestdrypande Lindköpingsambassadör live. Det har blivit en skyldighet att se och lyssna på honom en gång varje turné. I år var inget undantag och denna gång skedde det på karlns bakgård - Zinken.

Jag är inte längre en hårdnackad fanatiker som inte tolererar ett ont ord om Lasse. Jag har utvecklat lite av en hatkärlek till Lill-Uffe och går nu till konserterna med kritiska öron och ögon. Jag vill bli serverad något jag inte redan smakat på av Lasse. Jag vill höra och se förnyelse. Det jag fick för en dryg vecka sedan innehöll:

* Mycket gammal skåpmat men också ett par nya versioner av gamla godingar.
* Ola, Snygg-Johan och Miss Lee i högform vilket höjde helhetsintrycket.
* En magisk stämningen bland de 18 000 på klassiska Zinkensdam som Lasse på ett lika ärligt som uppenbart sätt blev tagen av.
* Ett oplanerat tredje extranummer - En solovariant av Hjärter dams sista sång.

Slutbetyg: Fyra fläskharar (varav en lite naggad i kanten) av fem möjliga.

Resan är målet

Ibland är vi udda, andra dagar är vi omaka och det händer att vi även, vid svaga tillfällen, är en smula olustiga. Men för det mesta är jag och min sambo Fredrik ett strävsamt par. Vi gör allt tillsammans, förutom att leva ut våra homoerotiska fantasier med varandra.

I söndags var vi inte bara strävsamma, vi var även hurtiga. Vi sprang tillsammans. Vi är inte trendsättare eller nyskapande på något vis, folk springer med varandra kors och tvärs genom detta kosmos. Det anmärkningsvärda är att Fredrik tidigare varit lika intresserad av att springa som han varit av att diska, betala för att åka tunnelbana och uppföra sig i offentliga sammanhang.

Men nu stod han där. I ett par lånade shorts, avdammade joggingskor och självklar blick. Jag kunde inte låta bli att fundera över hur länge min vapendragare skulle orka. Det var ju trots allt jag som var det rutinerade men dock avdankade löparen av oss två.

Vi ger oss iväg utan bestämt mål, vi är fria själar, inget kan stoppa oss. Speciellt inte Fredrik. Med en oslipad, nästan stötande, löpstil älgar han på som om liemannen är honom hack i häl. Det är han inte, det är bara jag. En smula överrumplad, en hel kaka imponerad.

Vi forsar förbi Äppelviken, skrider genom Stora Essingen och frågar efter vägen till Aspudden när vi når pittoreska Gröndal. Vi tar en paus på Nyårsvägen 13 i Hägersten, dricker vatten, äter en smörgås, för några uppmuntrande ord av Challe, springer vidare. Regnet faller, tempot sjunker. Över den dånande Essingeleden, tillbaka till Stora Essingen, en ny paus. Mer vatten, godis, chips och uppmuntrande ord. Denna gång av Jossie med vän. Ben som inte vill längre tvingas fram av den sista överlevande viljan. Den tar slut när vi når Alvik. Två värkande kroppar släpar sig hem. Gör high five när porten öppnar sig med ett klick, det känns rätt. Vi har erövrat världen, och sprungit en dryg mil.

Två dagar senare såg det fortfarande ut som Fredrik fått påhälsning av Rocco Siffredi när han vaggade fram. Men det är en annan historia.

Fläskhare

Det finns mycket som är konstigt.

Att vegetarianer och nykterister tvingas försvara varför de inte äter djur eller häller i sig gifter, det är konstigt.
Att ägg som ser så gott ut i de flesta former inte alls är gott i de flesta former, det är konstigt.
Att Da Buzz sålt en enda skiva och inte bannlysts av hälsovårdsnämnden, det är konstigt.
Att geniet Christian Kjellvander däremot inte hyllas mer än han gör, det är mycket konstigt.

I går stötte jag på en annan sak som är konstigt. Jag åt på restaurangen som ligger i anslutning till Aftonbladet för andra gången under min sejour på tidningen. Det är inte så konstigt. Vad som stod på menyn däremot, det var konstigt.

Fläskhare.

Jag må vara dåligt bevandrad i fläskets saftiga värld, men jag har aldrig stött på maträtten fläskhare. Och nej, det är ingen felstavning och det är inte heller skogens mest välgödda långöra som fångats in och marinerats. Det är griskött. Närmare bestämt benfri kotlett. Hur tänkte vederbörande när denna maträtt fick sitt namn? Förvirringen är total och det är riktigt konstigt. Men också ganska kul.

Jag åt inte fläskharen. Jag åt fisk. De drog alla fiskar över en kam och på menyn stod det helt sonika ”fisk”. Konstigt det också. Men den var ganska god.

Konstigt.

En dröm om en bild

Jag tyckte jag hörde den tjocka damen sjunga. En ljuv stämma som gav mig hopp, som gav mig framtidstro. Det ekar fortfarande i huvudet när jag vaknar upp ur min dröm, allt jag hörde var mitt eget rop, ett rop på hej, ett rop på någonting äkta i en värld av kulisser.

Jag fortsätter leta bitar till pusslet. Försöker uppskatta det fragment jag har, men kan inte låta bli att fantisera om den fullständiga bilden. Kanske är det en utopi, kanske har jag inte lärt mig spelets regler.

Jag letar vidare, men ropar inte längre hej.

Mot nya mål

Jag spelade rundpingis på jobbet i natt. Kom sist varje gång. Blev lite sur, men dolde det bra. Jag var dålig på rundpingis redan i höstadiet, i Malmaskolans trånga lokaler. Jag är ingen bolltalang, förr försökte jag förtränga det, idag har jag försonats med tanken.

Jag har bara tre pass kvar på bladet, lite vemodigt, lite skönt. Fem månader har gått fort.

Fem saker att sakna på bladet:

1. Pulsen. Att vara med i drevet när det händer.
2. Samtalen. Alla de som ringer in och piggar upp eller skäller ut.
3. Redaktionen. Ett skönt gäng, de flesta uppfriskande prestigelösa.
4. Närheten. Att cykla till jobbet har gjort susen för motionen.
5. Pingisen. Trots idel förluster har det varit ett trivsamt inslag.

Anledning till oro?

Jag slutade tack och lov döma ut politik som en generellt tråkig företeelse för ett antal år sedan. Ungefär i samma veva som jag insåg att det fanns mer i livet än runda läderkulor och att världen sträckte sig utanför ett pittoreskt sörmländskt samhälle, skyddat bakom barrskog och småstadsmentalitet. Jag ger mig dock sällan in i polistiska diskussioner, men jag vet så mycket att politik i grund och botten alltid handlar om värderingar och människosyn. Där står jag stadigt och vet vilka politiker som är närmast att se världen genom samma ögon som jag.

Nyamko Saboni är inte en av dem.

Denna folkpartist är säkert på många vis en duktig politiker, det förutsätter jag eftersom hon sitter i en ledande position i vårt lands regering. Men när jag häromdagen hörde Sveriges Radios lördagsintervju från i maj med vår integrations- och jämställdhetsminister, fick jag förståelse för att jag en gång i tiden viftade bort all politik som rappakalja. Mest blev jag dock orolig över att hon är vår integrations- och jämställdhetsminister.

Lyssna och döm själva.

Är det anledning till oro när vår jämställdhetsminister inte kan erkänna att sjuksköterskor är underbetalda?
– Vår jämställdhetsminister kunde på sin höjd konstatera att typiska manliga yrken tenderar att ha högre lön än kvinnliga yrken.

Wow! Vilket avslöjande.

Är det anledning till oro när vår jämställdhetsminister motsätter sig kvotering i bolagsstyrelser med motiveringen ” Då måste vi ju göra det inom andra områden i samhället också”?
– Vår jämställdhetsminister beklagade sig bland annat över att man då måste kvotera in män i yrkesgrupper som sjuksköterskor och förskola.

Ja, varför inte?

Är det anledning till oro när vår jämställdhetsminister inte ser behovet av kvotering när åtta av förra årets nio tillsatta VD:s vid stora bolag var män?
– Vår jämställdhetsminister sa sig vara säker på att samtliga dessa män var bättre lämpade än sina kvinnliga medsökande.

Vilken värld lever Nyamko i? I den värld jag lever i håller män varandra om ryggen och släpper ogärna en kvinna över bron.

Är det anledning till oro när vår integrationsminister inte kan utesluta ett samarbete med det främlingsfientliga partiet Sverige Demokraterna?
– Vår integrationsminister slingrade sig undan frågan med att den situationen aldrig skulle uppstå.

Oj då, jag som trodde politiker skulle vara kapabla att måla upp mer än ett scenario.

Är det anledning till oro när vår integrationsminister tycker det är rimligt att skilja invandrande föräldrar utan uppehållstillstånd från sina barn tills de skaffat sig arbete?
– Vår integrationsminister försvarade det med att det behövs incitament i samhället som tydligt talar om att det är viktigt med värdigt boende och arbete.

Skuldbeläggande politik i sig inte är speciellt värdig och barn ska aldrig straffas för att deras föräldrar inte lyckas få jobb genast i ett främmande land.

Orolig var ordet.

Tillfälligt avbrott

Solen strålar obönhörligt över Stockholm och skapar en total torka på bloggen som kallas Bersa. Jag skäms dock inte för det utan tar istället tillfället i akt och samlar på mig material för nya inlägg så fort regnet drar in över huvudstaden.

Semester från bloggen således. Obetald, men välförtjänt.

Snart tillbaka.

Min osynliga vän

Vi möttes på en vacklande vänstervriden morgonblaska i stad där ångsten är målad på fasaderna och måttfullheten väntar bakom varje gathörn. Vi sådde ett frö som vi turades om att vattna. I dag har vår vänskap vuxit till att bli en fura att luta sig mot när det blåser snålt. Vi är kollegor i bransch där cynism är dygd och grannar i ett område där söta vita barn kan springa omkring.

Han är nöjd med livet min vän. Han jobbar hårt. Men han kan ibland beklaga sig över den, om än kanske tillfälliga, bristen på kvinnlig fägring i tillvaron. Jag förstår hans frustration. Jag har klätt mig i den också. Alla saknar vi någonting, någon gång.

Men nu börjar bli orolig för min vän. Inte för att han brände ögonlocken i den asiatiska solen så pass att han under ett par daga fällde fler krokodiltårar än Meg Ryan snittat under sin karriär på vita duken. Inte för att han, fortfarande efter ett antal månader i huvudstaden, använder mig som SL-service när klockan passerat tio. Inte heller för att han döpt sitt husdjur efter en otäck starksprit som jag fördrack mig på under gymnasietiden.

Nej, jag är orolig för att min vän inte riktigt finns.

Det må bara ha hänt två gånger, men det är tillräckligt för att jag ska börja undra. Första gången var på en en angenäm bar på västra sidan av stan. När jag anlände till stället sa min vän genast.
– Jag kan inte beställa mer, de tycker jag fått tillräckligt.
Han satt kvar på sin plats och så gjorde även hans goda vän. Kvällen gick mot sitt slut och stället stängde, släckte ner och slog igen. Nästan i alla fall. Vi satt nämligen kvar, tills jag ursäktade mig till en anställd och frågade om de stängde snart. Han svarade:
– Nej, vi har stängt.
Vi hade gått och blivit osynliga. Vi drack en klunk till och smög obemärkt därifrån.

Detta hade inte bekymrat mig om det inte var för den händelse som utspelade sig på Stockholms Stadion under tisdagen. Det var DN-gala med många av friidrottens stora namn. Ett av dessa var vårt svenska långdistanshopp Mustafa ”Musse” Mohamed. Musse intervjuades. Intervjun filmades. Min vän stod där, precis bakom Musse. Han såg ömsom förbryllad, ömsom mystisk ut. Men helt plötsligt såg han inte ut alls längre. Han var borta. Musse hade hämtat efter andan, min vän hade gått upp i rök. (Tror ni mig inte? Titta själva här.)

Så. Det jag vill ha sagt är att om min vän vill se mer fägring av det kvinnliga slaget i sitt liv måste han börja med att finnas till ordentligt. Det funkar inte att bli osynlig och gå upp i rök titt som tätt. Get real liksom.

Inga-Lena med de långa bena.

Idag hälsade min mamma på mig i min blygsamma boning. Men vi var inte så mycket i boningen, det var för fint väder för det. Vi spatserade mest i det vackra vädret. Även fast mammas högerben är blått med en hård klump i mitten. Det blev så sedan hon för över relingen i Göta Kanal. Mamma är en nybörjarseglare. Mamma lider av ett klumpigt sinnelag. Mamma är en rolig skit.
– Ena stunden stod jag på däck och i nästa stund låg jag i vattnet. Jag vet inte vad som hände.
Det händer alltid något när mamma är i farten.

Vi gick genom Abrahamsbergs lummiga medelklassghetto, förbi Äppelvikens välputsade fasader och passerades av välklädda ungdomar på väg till välfyllda kylskåp. Vi gick över Tranebergsbron och talade gott om vatten, båtar och kajplatser. Vi gick genom Rålis och pratade om segregation, innerstadsungar och suspekta köttbitar. Vinden svalkade och värmde på samma gång där vi gick och hade kvallitetstid. Min ömma moder vet hur man har kvallitetstid med sina barn, hon lämnar inget åt slumpen. Hon är bra på att vara mamma. Min mamma och jag kan prata om allt, vi kan prata i evigheter och vi pratar ofta i munnen på varandra. Vi är av samma skrot och korn om jag ska använda mig av ett slitet uttryck. Sådant gillar jag, slitna uttryck. Och ömma mödrar.

Klockan är mycket nu och jag tänker inte försöka hindra mina blödiga och klyschiga tankar från att rinna ner i fingrarna och flöda ut på skärmen. I snart 32 år har min mamma aldrig satt sig själv i första rummet, aldrig klagat och aldrig gjort skillnad. Hon har format tre knoddar till välskapta vuxna individer, och hon har till stor del gjort det själv. Jag får rysningar av att tänka på det och min respekt och kärlek till min mamma blir större för varje dag. Det här är min hyllningskör till min mamma som är förbannat bra på just det, att vara mamma.

Avslutningsvis. Min mamma sa följande till mig idag:
– Jag läste din blogg och jag måste säga att du verkligen kan skriva.
Efter två års journalistutbildning och fyra månaders jobb på Sveriges största tidning är det till slut min blogg med banala betraktelser som övertygar min mamma om att hennes yngsta son minsann kan skriva.

Hon är en rolig skit som sagt. Min mamma. Inga-Lena med de långa bena.

Ordet är fritt

Det må vara ett litet steg för mänskligheten, men ett det är ett stort steg för en teknisk analfabet som jag. Nu har undertecknad nämligen lyckats med bedriften att öppna upp min blogg för alla tyckare. Tidigare kunde bara registrerade blogspot-användare lämna kommentarer på mina inlägg, men med ett litet klick i inställningar så kan nu vem som helst säga sitt om mina betraktelser. Jag misstänker att min läsarkrets är ungefär lika stor som FRA-lagens fanclub, men minoriteter ska icke falla i glömska. Jag vet i alla fall att en bloggkollega, som inte kan rita hästar, har uttryckt en önskan om att få säga sitt. Nu kan du göra din röst hörd min vän.

En uppenbarelse i speedos.

Att ändra vanor handlar om att bryta mönster har en klok människa en gång sagt till mig. Jag MÅSTE börja ändra mina vanor har en annan klok människa, i vit rock, sagt till mig nyligen. Nej, jag är inte döende, bara i lite allmänt förfall. Så nu bryter jag mönster som aldrig förr.

Jag går förbi godishyllan på ICA-Globen, fingrar lite lätt på kinapuffspåsen, sneglar på Salt & Blandat och klämmer diskret på en dubbeldaim. Men jag köper inget. Jag har slutat köpa godis. Jag har brutit det mönstret.

Jag faller inte längre för McDonaldslockelser, köper inte längre färdigmat fem dagar i veckan. Istället lagar jag lunchlådor, äter frukt till mellanmål och får envist försvara mitt val av vegetariska burgare till grillkvällen. Det är priset jag får betala när jag bryter mönster.

Jag åker inte längre tunnelbana från Abrahamsberg för att komma till jobbet vid Globen. Jag tar cykeln till tvärbanan i Alvik. Jag åker aldrig rulltrappa om det finns en stenålderstrappa bredvid som jag kan småspringa i. Hurtigt. Lite så har jag blivit sedan jag börjat bryta mönster.

Häromdagen fick jag belöningen för mina uppoffringar. På tvärbanan, eller snarare utanför densamma. Det var någonstans efter Gröndals pittoreska småstadsidyll. Jag såg honom bara i några sekunder, men det var tillräckligt. Han var i 70-års åldern, han var iklädd endast speedos och äppelknyckarmössa. Han småsprang. I högerhanden svingade han en käpp och hans mun såg ut att forma någon typ av glädjetjut. Jag kommer aldrig glömma den glädje och frihet som hans blick och varje muskel i hans kropp utstrålade. Jag vet ingenting om denna russinskrynkliga gestalt. Men hans uppenbarelse fick mig att fundera över om inte allt har en mening ändå. Jag skulle åka tvärbanan, jag skulle se den russinskrynkliga speedosbäraren och jag ska nog fortsätta bryta mönster.

Polens Bob Dylan

Det blir inte alltid som man tänkt sig. I går hade vi tänkt åka wakeboard och grilla på Segerön, ett smultronställe i Mälaren. Det blev ingen wakeboardåkning och det blev ingen grillning. Istället blev det en långsam båttur, bad med våtdräkter, rövarhistorier i en vedbastu och trubadurkväll med en polsk Bob Dylan. Och allt började på en avfart vid Södertälje.

Det var nämligen där han stod. Lucien (med reservation för stavningen) den polske liftaren som skulle komma att förgylla vår kväll. Det visste vi naturligtvis inte då, när vi stannade 30 meter bakom den hattprydda mannen efter en snabb överläggning om vi skulle plocka upp honom eller ej. Malin tyckte han såg ut som en typisk mördare, jag och Perra tyckte han såg typiskt harmlös ut.

Lucien hade liftat sig fram i Sverige i drygt två veckor. Han spelade gitarr och munspel på gator och torg för att få ihop till sitt dagliga bröd och han tältade i valfri kostnadsfri skog. Så här i efterhand kan jag konstatera att Lucien gillar solnedgångar, Simrishamn, Sölvesborg, tjockkorv och tält. Han ogillar att sova i hus, stora städer, att överhuvudtaget betala för någonting (han var inte snål, bara väldigt rutinerad lågbudgetresenär) och att tvätta sig i onödan.

Sju timmar senare satt den polske trubaduren på en privatägd brygga i Mälaren och tittade på två svenskar som turades om att suga av bensinslangen till en båtmotor. Det blev ingen wakeboard. Motorn var trött. Vi puttrade tillbaka till stugan. Jag och Perra satt i fören, vi blev blöta och pratade om det stora blå.

Sen bastade vi. Perra drog ett skämt om en Kines. Lucien lärde sig nyttiga svenska fraser som: ”jag vill ha kartong till pizzan” och ”har du borstat tänderna?”. Det badades, naket. Dock bara manlig nakenhet. Fint så.

Kvällen avrundades med mat och sång. Lucien fick nästan stående ovationer (alla var för trötta för att stå), Perra sjöng whiskeyvisa med blodsprängda ögon och Palm rundade av med lite Lasse. Sen sov vi. Jag drömde om det stora blå.

Motvind

Stockholm vaknar och jag med den. Solen dansar över Riddarfjärden och vill bjuda upp, men jag sträcker inte ut min hand. Kan inte svepas med, för många tankar, för mycket lågtryck i bröstet. Försöker koncentrera mig på att trampa, på att föra cykeln mot målet, mot hemmets tystnad, bort från blickarna.

Jag kommer över krönet, vinden blåser i ryggen och cykeln rullar utför, men jag har ända motvind. Någonting håller mig tillbaka, det värker i låren, jag förstår nu. Ett steg framåt, två steg tillbaka.

Jag ser mig själv i alla jag möter, långa, korta, unga, gamla. Jag minns den jag var, men jag kommer inte ihåg hur jag ska hitta dit igen. Jag genar, bryter mot trafikens lagar, bryter mönstret, vill hitta hem.

Det är tyst nu. Den enda blicken jag möter är den jag ser i spegeln, den är bekant men den säger mig inget. Snart ringer det på dörren. Då tar jag på mig masken. Får en ny blick, men har kvar samma tankar.

Uppdraget

Jag, Fredrik och Walle har en plan. Eller snarare ett uppdrag som vi känner oss mer eller mindre tvingade att genomföra. Uppdraget började ta form när den ovan nämnda trion satt nedsjunken i myshörnan på Rörläggarvägen 47 (bakom den dörr där det, enligt en av våra hyresvärdar - den gnälliga, sitter för många namnlappar).

Fredrik och Walle hade hunnit äta hamburgefrukost på Statoil och gjort en utflykt på Bromma flygplats, jag hade sovit lite för länge. De unga herrarna hade funderingar på att ta ett billigt flyg till valfritt land för att sedan kunna ringa och överraska mig med att säga:
– Hej, vi är i Budapest.
Det blev inte så. Men det är ur denna källa vårt uppdrag är sprunget. Så här tänker vi:

1. En gång i månaden åker minst två av oss från Bromma flygplats/Arlanda/Skavsta till en valfri destination.
2. Biljetten (tur&retur) får inte kosta mer än cirka 1 500 kronor, hela resan inte mer än cirka 5 000 kronor.
3. Resan ska innefatta en övernattning, guldstjärna om den är gratis.
4. En person filmar, en annan genomför en lista med uppdrag.
5. Uppdragen som vi kommit på så här långt:
- Ät en lokal maträtt & drick en lokal dryck.
- Festa på lokalt vis.
- Fika/ät mat med en lokal invånare.
- Skaffa dig en lokal frisyr.
- Köp ett lokalt plagg.
6. Uppdraget upprepas, rollerna skiftar.

Vad tror ni om det här? Hittills har vi mest fått reaktioner som:
– Kul idé, men det är bara sådant man säger och aldrig gör.
Vi tackar för dessa kommentarer, de triggar oss. Ge oss gärna tips om hur vi kan utveckla vår idé.

Otvingad Stockholmsnatt

Vi var nog lite sömniga allihopa. Det blir lätt så när man tagit några ljumna i gräset, ätit lite för mycket nötmix och lyssnat på vaggvisor framförda av en sämre kopia av José González. Men vi piggnade till i den otvingade Stockholmsnatten ackompanjerande av gruset som knastrade under våra skor (mina nya röda, något för små men väldigt billiga).

Vi hyllade bossen, PP för att han skådat en av hans maratonspelningar i Götet, jag gjorde det mest för att det passade bra. Det var en sådan kväll. En kväll att hylla Bruce, en kväll att tala sig varm över Essingeleden sett snett underifrån i kvällssol, en kväll att bli bjuden på stekt strömming av gemytliga marockaner. De stod på en kort träbro vid Trekanten, sjön som ligger mellan Aspudden och Liljeholmen (för oss som relaterar allting i Stockholm efter tunnelbanenätet). Marockanerna alltså, de stod där och fiskade. Vi var glada, dels tack vare de ljumna Barcelonaölen men mest för att allt kändes kravlöst, lite tidlöst och helt plötsligt väldigt mycket utomlands. Marockanerna var också glada, dels för att de fiskat upp strömming för ett mindre kompani i Nacka strand (varför de klockan halv tolv istället stod vid Trekanten förtäljer tyvärr inte historien), men förmodligen mest för att de fick chansen att bjuda på fångsten. Den tillagades på engångsgrillar, den kryddades med salt och peppar från McDonalds och den smakade bra. Alla åt, även PP, han tvingades, han tyckte det var olustigt, han ville hellre fortsätta hylla Bruce. Emma blev biten i fingret, det onaglade fingret, av en kräfta. Jag fick magknip, men det gick över. Sen gick vi. Men vi tackade först, önskade marockanerna trevlig kväll, de önskade detsamma.

Vi pratade sedan om Nils Dacke och murens fall hela vägen till slussen. Ställde oss i Debaserkön för att i nästa ögonblick spridas för vinden. Essingeleden i kvällssol och stekt strömming var allt vi behövde. Debaser var inte för oss denna natt. De spelade "Stay Another Day" med East 17 på uteserveringen, jag nynnade på ”Glory days” och gick hem. Förälskad i den otvingade Stockholmsnatten.

Ibland måste man gå

Det var en sådan där stund man vill stoppa in i en burk. En burk som man sedan kan ta fram, borsta bort dammet från och öppna upp när tillvaron känns lite blekare, lite tristare, lite mer i behov av ett skratt med adlig klang. Bloggen som kallas bersa presenterar stolt en uppsättning i en del. Om en adelsman i jakt på inre frid. Om en trio som blev en duo. Om en duo som blev en trio. Och om en trio som försvann. All in the name of urgent needs.

En ödesmättad vind drar in över stranden. Ett stelt skratt försöker bryta igenom tystnaden, men ser sig snart besegrat. Åter tystnad. Plötsligt knastrar det till i högtalaren.
– Carl von Kraemer! Infinn dig vid planen omgående!
Ett sorl tar vid och oroliga blickar letar trevande efter svar. Svaren uteblir. Blickarna övergår i desperation. Någon gråter. Någon svimmar. Någon får nog.
– Ditt adliga avskum! Du betäckare av Sjuhäradsbygden, visa dig!
Luften är spänd som en fiolsträng. På ena sidan står de tre blonda bondbröderna med röda kjolar och arga blickar. Deras läppstift har börjat flagna. På andra sidan står två av medelklassens sorgliga livsfrukter med spända leenden och paranta mustascher. De saknar en medspelare. De saknar en adelsman. Katastrofen är nära.
Då skrider räddningen fram i form av en flink blandras (en moder från från vårt västra grannland och en fader från Svea rike med samma namn som Tage Danielssons givmilda extraarbetande postpojke) med svallande hår. Duon är åter en trio. En kaskad av jubel krossar den obekväma tystnaden. Bataljen kan börja!

Denna sista av gruppspelsmatcher i Hosjö Open 2008 kommer inte minnas för att den bjöd på bländande beachvolleyboll. Inte heller för att den var så dramatisk att den fick publiken att bita på naglarna. Den kommer minnas för det som började sippra ut i dagens ljus strax innan den sista bollen i den ovan nämnda matchen var spelad.

Det är inte vackert, men det är underhållande. En match som står upp för Hosjö Opens ideal. dannemännen har skaffat sig slagläge, då hörs en gäll, darrande stämma.
– Ärade kamrater, förlora icke denna dust! Jag är åter och vill föra oss mot ära och berömmelse.
Han liksom hasar ner mot planen, kinderna är bleka och ögonen rödsprängda. Det går ett sus genom publiken och matchen stannar upp för ett ögonblick.
– Är det en vålnad, hörs någon viska.
– Nej, det är en adelsman, en svagsint adelsman, svarar en äldre herre som rest sig ur sin brassestol.
De bägge mustaschens värnare tittar på varandra, inte med betagenhet som så ofta annars, utan med ambivalens. Sedan tittar de på blandrasen som fallit ner på knä och begravt ansiktet i händerna. Han skakar och utbrister mellan fingrarna.
– Så gör det bara, avvisa mig! Gör det snabbt och bespara mig skammen!
– Icke!, svarar den äldre mustaschprydde mannen och vänder sig mot den numera hoppande adelsmannen vid sidan av planen.
– Du lämnade oss i den svåraste av tider och har därmed bränt dina skepp! Blandrasen förblir med oss.
Återigen går ett sus genom publiken. Matchen återupptas. Ett fåtal minuter senare står den nykomponerade trion med böjda huvuden och begrundar sitt öde. Turneringen är över för denna gång, bondbröderna var för starka.

Nå, vad var det då som hände med adelsmannen? Varför svek han sina stridsbröder innan det avgörande slaget? Låt mig nu leverera svaret efter denna långa och relativt meningslösa inledning.

Kanske var det anspänning, kanske var det dåligt matval. Hur som helst så blev den fromme adelsmannen i desperat behov av en bekvämlighetsinrättning strax efter hans lag bärgat sin första seger i turneringen. Det är här någonstans det går snett i kommunikationen mellan adelsmannens sunda förnuft och hans monstruösa behov. Han hade följande val för att bli av sitt obehag:
1. Ta tillflykt i närmaste buskage och låta det ske.
2. Använda det hemlighus som finns placerat vid badet för allas användning.
3. Låna den inrättning som campingen erbjuder i receptionen.
4. Låna den inrättning som campingen erbjuder i det eminenta servicehuset.

Adelsmannen val:
5. Lämna badplatsen, gå med ditt trängande behov si så där en kilometer i onödan upp till Malmköpings stadshus. Väl där, använd dig av Malmköpings enda offentliga toaletter som mirakulöst nog fortfarande är i bruk och i snitt nyttjas av tre ickeknarkande personer per år.

Borde vi vara förvånade över adelsmannens smått bisarra utflykt? Nej. Av många orsaker. Dels är detta en man som sätter ett värde i att vara tankspridd, dels är det en man med en fri själ som måste tillåtas vara tankspridd och framförallt är det en man som fällde följande kommentar dagen innan det trängande behovet:
– Jag älskar Malmköping, ni har till och med offentliga toaletter! (adelsmannen hann med att besöka denna inrättning två gånger under tre dagar. Både imponerande och tragiskt).

Och jag älskar dig Carl för att du tillgodoser mitt trängande behov att ha kul.

Förlåt

Jag lovade ett inlägg värt namnet. Det kan jag inte hålla. Jag har mos i skallen och sömn i sinnet. Här är mitt försvarstal:

Chefen är dum. Jag hatar Vi5.

Fortsättning följer.

Nu: kudden.

Jag vill blogga!

Men jag hinner inte. Mitt liv är just nu en jakt på bloggtid. Om fem minuter åker jag till Linköping för att bevaka damfotboll. Än så länge går jobbet före bloggandet, även om det svider.

Jag skulle gärna lova ett rekorderligt inlägg senare i natt, men jag vågar inte. Eller va fan, jag har lärt mig att det enda som funkar är att sätta press på sig själv. Så: I natt kommer ett inlägg värt namnet. Håll till godo tills dess.

Att inte vara för mycket Birro

Minns ni den svenska proggserien ”Upp till kamp” som gick förra året. Det gör jag. Mest med anledning av min dåvarande sambo (förlåt Heliga kon, jag menar förstås mongo) Calles spontana reaktion efter sista avsnittet. Jag och Calle bodde på den tiden i en småtrevlig, lite stel och opersonlig tvåa i Hässelby Strand. Vi levde i en vacker symbios, adelsmannen och jag. Handlade kycklingkorv på Klippet i Hässelby Gård, spanade mot horisonten bortom Mälaren tillsammans och pratade dag ut och dag in om livet med obegränsat djup. Ingen kan prata om livet som Calle, ingen kan få mig att prata om livet så mycket som Calle.

Just den här höstkvällen satt vi uppkrupna i min alldeles för stora säng och kände oss, som vi så ofta gjorde under den tiden, som buspojkar på skolläger. Jag vet inte varför, men vi har den inverkan på varandra. Adelsmannen och jag. På tv:n rullade det sista avsnittet av SVT:s storsatsning ”Upp till kamp” , Peter Birros serie om 60- och 70-talets Sverige. Calle gnuggade händerna, gav ifrån sig olika typer av glädjeyttringar och studsade upp och ner i sängen i takt med att han mer och mer levde sig in i karaktärernas tillvaro. Jag var inte lika begeistrad, tittar med ena ögat och hamnade tillslut framför datorn istället.

Så kom så slutet. Huvudrollsinnehavaren blir skjuten. Han dör i famnen på sin bästa vän. Eftertexterna rullar. Då får Calle, som givit sitt allt och kastat sig hejdlöst i Peter Birros famn, nog. Han ställer sig upp, kastar en sista tom blick på eftertexterna och går med bestämda steg in på sitt rum. Men innan han lika bestämt stänger dörren om sig halvskriker han:

”Den där jävla Birro, han ska då alltid måla allting i svart!”

Jag har tänkt på det där en del efteråt. Jag borde inte göra som Birro, måla allting i svart. Med det sagt vill jag skriva en liten avslutning på mitt förra inlägg om julgransljuset, och biljetterna.

Efter att vi konstaterat att biljetterna vi tio minuter tidigare haft i vår (min) ägo inte skulle komma tillrätta tog vi ett snabbt beslut. Vi skulle inte låta oss nedslås, vi skulle låta oss berusas. Så, Klotjohan, den Heliga kon och undertecknad slog oss ned på Bara bistro bar och drack en ansenlig, men inte uppseendeväckande mängd öl. Det var trevligt. Vi pratade också om livet, inte lika djupgående som jag och adelsmannen, mer verklighetsförankrat. Jag sörjer inte de tappade biljetterna längre. Och jag målar inte allting i svart.

Hur smakar ett julgransljus?

När jag var två äpplen hög åt jag ett julgransljus. Det är helt sant. Jag var väl i den åldern barn är i när de börjat knata och ska smaka på allting. Jag minns inte vad julgransljuset smakade, jag minns inte vad maskarna och jorden smakade heller, men jag vet att jag åt det med ett leende på läpparna. Ett dokumenterat leende i en film med en huvudrollsinnehavare (jag) som är själva symbolen för smuts, white trash och kaos. Med en birollsinnehavare (min bror) med kläder renare än Moder Theresas samvete, hår slätare än Lars Lagerbäcks framtoning och med en oskuldsfull men ack så desperat blick. En desperation som är sprungen ur de otaliga försöken att få struktur på sin yngre avbild. Han lyckades inte i filmen (som filmades av en far som uppenbarligen var mer mån om att styra sin lilla avkomma mot potatislandet än i rätt riktning i tillvaron) och han har tydligen inte lyckats därefter heller.

Jag trodde jag hade koll. Att jag skakat av mig större delen av min tankspriddhet och byggt upp någon typ av ordning i mitt så kallade liv. Den ordningen såg jag raseras till marken här om dagen. Det är som om ett litet väsen smyger i mina fotspår och väntar på att slå till så fort jag visar tecken på svaghet. I onsdags blottade jag mig – och föll tungt.

Den allsvenska nystarten. Sex fribiljetter till Djurgården - Elfsborg. Solen skiner. Vi är glada, alla tre. Inte så konstigt, vi hade ju praktiskt taget två platser var på Stockholm Stadion. Vi kunde se på fotboll halvt liggande om vi ville. Jag tror vi alla var lite sugna på just det. Halvliggande, halvtittande på halvintressant fotboll i solgasset. Men först två öl på Götgatan. Man måste ju titta på lite folk innan man tittar på lite boll (två man och ett folk i samma mening, jag skäms men försöker inte låtsas om det). När vi kände oss nöjda med folktittandet begav vi oss i rask takt till tuben. En promenad på cirka 100 meter. Väl framme fick jag en välbekant och obehaglig känsla, log lite stelt åt mina vapendragare och yppade:

”Jag skojar inte nu, jag vet inte var biljetterna är.” ’

Det visste jag inte då och det vet jag inte idag. Här är förutsättningarna:

- Jag hade biljetterna på bordet när vi drack öl.
- Biljetterna låg inte på bordet när vi gick därifrån.
- Jag satt vid bordet med uppsikt över biljetterna hela tiden.
- Jag är säker (?) på att jag stoppade biljetterna i bakfickan när vi gick.
- Biljetterna stack upp ur bakfickan cirka 35%.
- Jag stötte ihop med en kvinna i rulltrappan.

Så. Nu till de tänkbara scenarierna, och jag vill att ni hjälper mig hitta svaret och därmed ge mig åter lite av mitt inre lugn:

- Jag glömde biljetterna på bordet (trots att vi alla i sällskapet var överens om att så inte kan ha varit fallet).
- Jag blev bestulen på biljetterna på krogen – mitt framför mina ögon.
- Jag tappade biljetterna på vägen, ur en bakficka med en relativt fast röv och tighta jeans. En promenad på 100 meter som jag sprang tillbaka och kontrollerade två gånger en minut senare.
- Jag blev bestulen på biljetterna av kvinnan som stötte ihop med mig i rulltrappan.
- I tillfällig sinnesförvirring gav jag bort biljetterna till en förbipasserande för att i nästa sekund glömma det.
- Jag fick aldrig biljetterna, jag jobbar inte på Aftonbladet, jag heter inte David och jag har aldrig ätit ett julgransljus.

Ge mig svar, ge mig frid.

Mina vänner i natten.

Idag träffade jag en gammal vän jag inte sett på flera veckor. Jag vet inte vad han heter, inte var han bor eller vad han har för innersta tankar. Men han är min vän i natten. Han brukar plocka upp mig utanför Globen vid tvåtiden, sedan har vi en förtrolig stund tillsammans medan Stockholmsnatten sveper förbi utanför fönstret.

Han ser ut som Rolf Skoglund, ni vet pappan i ”Vi hade i alla fall tur med vädret”. Han låter lite som honom också, darrande röst, lite ärrad. Hans ring på höger hand skvallrar om att han är gift, där tar min kunskap om min väns privatliv slut. Jag vet desto mer om Stockholmstrafiken sedan vi blev vänner. I natt lagades det vägskenor och tidigare på dagen tvingade busstrejken folk att cykla från Ekerö för att komma till jobbet. Det vet jag tack vare min vän. Han brukar öppna dörren åt mig när jag sätter mig i bilen. Han är reko, jag kallar honom Rolf från och med nu. Nästa gång jag träffar Rolf ska jag fråga vad Rolf heter. Han kanske heter Rolf, det vore skoj. Och passande.

Jag har en annan vän som brukar plocka upp mig ibland när gryningen börjar närma sig på söder. Men han skulle helst av allt inte vilja vara min vän. Han vill helst inte plocka upp mig, han vill hellre spela musik. Min vän är en stor musiker, han spelar sin musik som alla andra stora musiker - i Thailand på vinterhalvåret. Musik för musikälskare. Musik för verkligt mottagliga entusiaster. När han slår igenom ska jag minnas alla stunder vi fick. Men min vän kan inte riktigt slita sig från att plocka upp folk då och då, speciellt på nätterna. Han gillar ju folk. Och jag gillar nog honom lite också. Min romantiker i natten.

Jag har fler kompisar som jag brukar träffa i gryningen. Deras tid kommer. Precis som för min vän, han med gitarren. Han med drömmarna.

Välkomna.

Kul.