Anledning till oro?

Jag slutade tack och lov döma ut politik som en generellt tråkig företeelse för ett antal år sedan. Ungefär i samma veva som jag insåg att det fanns mer i livet än runda läderkulor och att världen sträckte sig utanför ett pittoreskt sörmländskt samhälle, skyddat bakom barrskog och småstadsmentalitet. Jag ger mig dock sällan in i polistiska diskussioner, men jag vet så mycket att politik i grund och botten alltid handlar om värderingar och människosyn. Där står jag stadigt och vet vilka politiker som är närmast att se världen genom samma ögon som jag.

Nyamko Saboni är inte en av dem.

Denna folkpartist är säkert på många vis en duktig politiker, det förutsätter jag eftersom hon sitter i en ledande position i vårt lands regering. Men när jag häromdagen hörde Sveriges Radios lördagsintervju från i maj med vår integrations- och jämställdhetsminister, fick jag förståelse för att jag en gång i tiden viftade bort all politik som rappakalja. Mest blev jag dock orolig över att hon är vår integrations- och jämställdhetsminister.

Lyssna och döm själva.

Är det anledning till oro när vår jämställdhetsminister inte kan erkänna att sjuksköterskor är underbetalda?
– Vår jämställdhetsminister kunde på sin höjd konstatera att typiska manliga yrken tenderar att ha högre lön än kvinnliga yrken.

Wow! Vilket avslöjande.

Är det anledning till oro när vår jämställdhetsminister motsätter sig kvotering i bolagsstyrelser med motiveringen ” Då måste vi ju göra det inom andra områden i samhället också”?
– Vår jämställdhetsminister beklagade sig bland annat över att man då måste kvotera in män i yrkesgrupper som sjuksköterskor och förskola.

Ja, varför inte?

Är det anledning till oro när vår jämställdhetsminister inte ser behovet av kvotering när åtta av förra årets nio tillsatta VD:s vid stora bolag var män?
– Vår jämställdhetsminister sa sig vara säker på att samtliga dessa män var bättre lämpade än sina kvinnliga medsökande.

Vilken värld lever Nyamko i? I den värld jag lever i håller män varandra om ryggen och släpper ogärna en kvinna över bron.

Är det anledning till oro när vår integrationsminister inte kan utesluta ett samarbete med det främlingsfientliga partiet Sverige Demokraterna?
– Vår integrationsminister slingrade sig undan frågan med att den situationen aldrig skulle uppstå.

Oj då, jag som trodde politiker skulle vara kapabla att måla upp mer än ett scenario.

Är det anledning till oro när vår integrationsminister tycker det är rimligt att skilja invandrande föräldrar utan uppehållstillstånd från sina barn tills de skaffat sig arbete?
– Vår integrationsminister försvarade det med att det behövs incitament i samhället som tydligt talar om att det är viktigt med värdigt boende och arbete.

Skuldbeläggande politik i sig inte är speciellt värdig och barn ska aldrig straffas för att deras föräldrar inte lyckas få jobb genast i ett främmande land.

Orolig var ordet.