Sista kvällen med gänget skickas jag ut till ett regnigt Stadion med Victor. Där mötte vi upp Robert som påminner lite om en ledsen hund där han sitter uppkrupen på den spartanska pressläktaren.45 minuter senare tröstar jag mig med en biskvi och en mugg kaffe tillsammans med alla andra murvlar där vi trängs i det lilla mediafikarummet. Jag behöver tröstas, matchen är nämligen än mer deprimerande än vädret. Det är då han uppenbarar sig, Djurgårdens presschef. Att gå på fotboll är i mångt och mycket att kliva in i en värld full av testosteron, ryggdunkar och brist på självdistans. Djurgårdens presschef bryter mönstret.
– Ni kan åka hem och ringa mig sedan så kan jag beskriva den andra halvleken: Precis som den första, säger han ironiskt med hänvisning till bristen på underhållning på fotbollsplanen.
Jag fnissar som en skolpojke och tittar med trånande blick på denna mänskliga varelse. Hur nästlade han in sig bland alla bufflar i fotbollssverige? Han fortsätter briljera med risk för att bli upptäckt vilken sekund som helst.
– Njut nu av andra halvleken, pure pleasure!
Jag är svag för ironi. Jag gillar Djurgårdens presschef. Det sista han säger efter matchen när en hop karlar med vässade pennor trängs utanför spelargången är:
– Kan jag lämna er nu och förvänta mig att ni beter er som vanliga människor och inte bara som journalister?
Sedan försvinner han, likt Lucky Luke, bort i solnedgången. Min hjälte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar