Vissa saker måste jag få tid att smälta. Palt är en sådan sak, blodpudding en annan och Lars Winnerbäck-konserter är en tredje. Nu har jag så gjort och kan leverera mitt omdöme.
Jag har slutat räkna hur många gånger jag har sett denna hårfagre ångestdrypande Lindköpingsambassadör live. Det har blivit en skyldighet att se och lyssna på honom en gång varje turné. I år var inget undantag och denna gång skedde det på karlns bakgård - Zinken.
Jag är inte längre en hårdnackad fanatiker som inte tolererar ett ont ord om Lasse. Jag har utvecklat lite av en hatkärlek till Lill-Uffe och går nu till konserterna med kritiska öron och ögon. Jag vill bli serverad något jag inte redan smakat på av Lasse. Jag vill höra och se förnyelse. Det jag fick för en dryg vecka sedan innehöll:
* Mycket gammal skåpmat men också ett par nya versioner av gamla godingar.
* Ola, Snygg-Johan och Miss Lee i högform vilket höjde helhetsintrycket.
* En magisk stämningen bland de 18 000 på klassiska Zinkensdam som Lasse på ett lika ärligt som uppenbart sätt blev tagen av.
* Ett oplanerat tredje extranummer - En solovariant av Hjärter dams sista sång.
Slutbetyg: Fyra fläskharar (varav en lite naggad i kanten) av fem möjliga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar