Jag tyckte jag hörde den tjocka damen sjunga. En ljuv stämma som gav mig hopp, som gav mig framtidstro. Det ekar fortfarande i huvudet när jag vaknar upp ur min dröm, allt jag hörde var mitt eget rop, ett rop på hej, ett rop på någonting äkta i en värld av kulisser.Jag fortsätter leta bitar till pusslet. Försöker uppskatta det fragment jag har, men kan inte låta bli att fantisera om den fullständiga bilden. Kanske är det en utopi, kanske har jag inte lärt mig spelets regler.
Jag letar vidare, men ropar inte längre hej.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar