Prylarnas förbannelse

Äh, fuck the war. Det är bara att inse att jag är en bloggoholic även om det pågår inre stridigheter i min förvirrade hjärna. Here goes.

Efter ytterligare en maratonpromenad utan mål och större mening sjunker jag ner på min nedkopulerade slaf i rum 214 på Hans Brinkers Budget Hostel. De två späda och androgyna japanerna granskar mig med sina tomma blickar där de sitter i skräddarställning på golvet medan de tävlade om att fortast förbruka sin tredje cigarett under de senaste tio minuterna. Mina ben värker efter promenaden och japanernas bolmande är på väg att föra mig in i John Blunds dåsiga värld. Då ringer min mobil och jag slits upp ur gränslandet. Det är Carl von Kraemer, jag svarar. Min adliga vapendragare i filosofins och de djupa frågornas värld sprider ett budskap om välmående och framtidstro innan han yppar frågan:
- Eee dee okäj om jag tar upp lite av mina gräjjer i lägenheten och möblerar om?
Utan att veta vad jag egentligen svarar på säger jag att han får fria händer och några välartikulerade fraser senare är samtalet över. Jag somnar och drömmer om billig frukt, rullande R och Natalie Portman.

När jag några dagar senare kliver in genom dörren på Rörläggarvägen 47 förstår jag innebörden av mitt medgivande. Carl von Kraemer är nämligen en lika framstående prylsamlare som han är bra på stående längd. Denna trerummare i Abrahamsberg bebos nu av två fullfjädrade prylsamlare, Fredrik är dock slagen med hästlängder av den noble mannen från Borås. Mjukisapor, märkliga hattar, kistor, diverse flaskor, böcker motsvarande en mindre skogsdunge, statyer, stormkök och ytterligare en obegränsad mängd prylar i dess pryligaste form har letat sig in i vår blygsamma ungkarlslya.

Nu ska det hållas husråd när familjen åter är samlad. Vi måste avpryla oss. Till dess har jag och Fredrik bytt rum, den mest pryliga borde ju ha det största rummet. Så enkelt, så briljant och helt plötsligt har jag ett mindre rum med både själ och personlighet.

Jag och Fredrik är Ernst Kirchsteigers lärjungar.