Resan är målet

Ibland är vi udda, andra dagar är vi omaka och det händer att vi även, vid svaga tillfällen, är en smula olustiga. Men för det mesta är jag och min sambo Fredrik ett strävsamt par. Vi gör allt tillsammans, förutom att leva ut våra homoerotiska fantasier med varandra.

I söndags var vi inte bara strävsamma, vi var även hurtiga. Vi sprang tillsammans. Vi är inte trendsättare eller nyskapande på något vis, folk springer med varandra kors och tvärs genom detta kosmos. Det anmärkningsvärda är att Fredrik tidigare varit lika intresserad av att springa som han varit av att diska, betala för att åka tunnelbana och uppföra sig i offentliga sammanhang.

Men nu stod han där. I ett par lånade shorts, avdammade joggingskor och självklar blick. Jag kunde inte låta bli att fundera över hur länge min vapendragare skulle orka. Det var ju trots allt jag som var det rutinerade men dock avdankade löparen av oss två.

Vi ger oss iväg utan bestämt mål, vi är fria själar, inget kan stoppa oss. Speciellt inte Fredrik. Med en oslipad, nästan stötande, löpstil älgar han på som om liemannen är honom hack i häl. Det är han inte, det är bara jag. En smula överrumplad, en hel kaka imponerad.

Vi forsar förbi Äppelviken, skrider genom Stora Essingen och frågar efter vägen till Aspudden när vi når pittoreska Gröndal. Vi tar en paus på Nyårsvägen 13 i Hägersten, dricker vatten, äter en smörgås, för några uppmuntrande ord av Challe, springer vidare. Regnet faller, tempot sjunker. Över den dånande Essingeleden, tillbaka till Stora Essingen, en ny paus. Mer vatten, godis, chips och uppmuntrande ord. Denna gång av Jossie med vän. Ben som inte vill längre tvingas fram av den sista överlevande viljan. Den tar slut när vi når Alvik. Två värkande kroppar släpar sig hem. Gör high five när porten öppnar sig med ett klick, det känns rätt. Vi har erövrat världen, och sprungit en dryg mil.

Två dagar senare såg det fortfarande ut som Fredrik fått påhälsning av Rocco Siffredi när han vaggade fram. Men det är en annan historia.